Det är sista veckan i kyrkoåret för den västliga grenen av kristenheten och i reformationens kyrkor har vi nyss firat Domssöndagen med sitt allvarliga grundtema att vi en gång ska göra räkenskap. Man kan välja liturgisk färg utifrån det fokus man vill ge söndagen. Vanligast är nog den gröna färgen som pekar på växandet i tro medan andra väljer den violetta eller blå färgen för att stryka under allvaret i kyrkoårets sista veckor. Ytterligare någon väljer glädjens färg, den vita, för att fira tanken på Kristi återkomst som också präglar söndagens budskap.
Här i Sverige är det många som känner obehag inför tanken på domen och då blir Domssöndagen en svår dag att fira. Man minns kanske gamla tiders domedagspredikningar och kyrkans fördömanden av människor. Men för fattiga mäniskor i Latinamerika får kyrkoårets sista söndag en helt annan innebörd. För dem handlar det om upprättelse och hopp. De strukturer som skapar orättvisa och fattigdom ska en gång försvinna. Även om den dagen dröjer, så skapar vetskapen om den hopp och tillförsikt för fattiga människor som arbetar för drägliga och människovärdiga förhållanden: det var inte så här Gud ville att det skulle vara. Tonar vi ner tanken på domen, släcker vi också hoppet om upprättelse för fattiga och utsatta människor.
Domssöndagen rymmer alltså både allvar och hopp. Och när allvaret känns alltför tomt får vi vila i det som den gamle 1600-talets skalden Lasse Lucidor skriver i en av våra psalmer: ”Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.” (620:6 i Svenska kyrkans psalmbok)
Detta sitter jag och tänker på samtidigt som jag lyssnar till en engagerande föreläsning om den nye påven Franciskus tillsammans med mina arbetskamrater på Sveriges kristna råd. Det han säger och gör väcker hopp och stora förväntningar inte bara för världens katoliker utan för alla kristna och särskilt för dem som är fattiga och utsatta. På något sätt verkar det som att påven på allvar vill leda en kyrka som ska vara ”de fattigas kyrka” där Jesusorden från den mest kända av Domssöndagens texter är vägledande: ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (Matteus 25:40).
Påven talar ofta om ”urskiljning” får vi veta; det engelska ordet ”discernment” är svårt att fånga på svenska. Det betyder att kunna ta ställning, att tolka tidens tecken, att kunna avgöra vad som är kyrkans roll och uppgift i vår tid. Inte sällan handlar det om kyrkans profetiska uppdrag, att kunna avgöra vad det är som skapar förutsättningar för att Guds vilja ska kunna ske också i vår tid. Om urskiljning talar också det nya missionsdokumentet från Kyrkornas världsråd, att förstå och urskilja vad det betyder att som kyrka vara en del i Guds mission.
Och vad kan vara mer naturligt att också under veckan efter Domssöndagen fortsätta be: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Olle Kristenson
