Etty Hillesum, holländsk judinna som dog i andra världskrigets förintelseläger, skriver i sin dagbok att vår enda moraliska skyldighet som människor är att ”odla upp stora åkrar av lugn och frid inom oss så att vi har något att ge till en värld på väg mot sin undergång”. Jag läser dessa ord i en bok av pastorn och författaren Liselotte J Andersson, samtidigt som världen verkar befinna sig i ett totalt sammanbrott.
IPCC-rapporten som bekräftar de värsta farhågorna om klimatförändringarna, översvämningar i Gävle, fortsatta skjutningar i Sverige, bränder, akut kaos i Afghanistan, jordbävning i Haiti och så vidare.
Hur hanterar vi den informationen och vad gör vi av den och vad händer med alla drabbade, såren, vem ska läka dem? Kan de läkas; jordens och människors sår?
”Alla måste känna och uppleva den panik som invånarna här känner”, säger Mohamed Nuur, politikern vars barndomsvän sköts ihjäl i Tensta. Och Sakariya Hirsi och Josef Farhan har tillsammans med Amnesty skapat uppropet Kollektiv sorg som kräver att vi gemensamt lyfter sorgen och bearbetar den. De ställer krav och sammanställer namnlistor för att de som drabbas av våldet i förorterna inte ska avhumaniseras, att vapnen ska bort från gatorna och att alla unga ska få tillgång till psykologiskt stöd.
Det är ett viktigt upprop, uppfordrande. Inte bara för politiker utan för oss alla. Rannsakande. Känner vi och delar vi sorgen, paniken, smärtan och vad i så fall gör vi åt den?
Kyrkor har tusenåriga erfarenheter av att skapa rum och möten för sorgebearbetning, utrymme för tröst och helande. Det är viktigt att de fortsätter göra det, möter de unga, de som drabbats, hela samhället. Kyrkor finns på plats, både församlingar själva och samhället i övrigt behöver påminnas om att så är fallet. Kyrkor som är kallade att älska och tjäna. Och som enskilda måste vi hålla emot distanseringen, känslan av att det inte gäller oss och avhumaniseringen som följer i dess spår, oavsett om det handlar om människor i vår närhet eller långt borta, eller om vårt absoluta beroende av och närhet till jorden och de livssystem som håller på att skadas.
I de kristna källorna finns orden om att vi alla utgör en kropp och att vi inte kan bortse från den del i kroppen som lider, även orden om att hela skapelsen ropar som i födslovåndor. Sådana ord behöver bli handling och förhållningssätt. Det hjälper inte om vi förlorar hoppet, ger upp, resignerar. Och för att orka, hoppas och inte ge upp, kan Etty Hillesums ord ge vägledning. Hon som skrev i en fullständigt avhumaniserande och brutal situation. Det börjar i våra inre där vi odlar åkrar av lugn och frid, så att vi kan ge något till andra.
För detta behöver vi var och en hitta sätt som fungerar, söka stillheten där Gud bor, fridens furste, läsa bibelord, fira gudstjänst, plocka blommor, lyssna på musik, se människorna, hennes värdighet, hennes samma behov av inre resning och sammananhang. Att läka sår tar lång tid, att säkerställa att det inte sker igen kräver förändringar och aktivt arbete, omvändelse för en hel värld. Det behövs även samarbete och politiska beslut.
Men det innefattar också sorg, för sorgen förutsätter med-lidande, att vi inte distanserar oss utan ”känner paniken”, ser varandra som de värdiga människor vi alla är och sorgen föds i de inre rummen, de vi ska odla och där Gud bor. Gud som delar sorgen med oss men också ger oss kraft att känna och förändra.
Sofia Camnerin, generalsekreterare Sveriges kristna råd
