Under en ekumenisk festmässa i Kalmar domkyrka blev jag påmind om vår svenska historia. Gudstjänsten, som firades i Böneveckan för kristen enhet, inleddes med en tillbakablick på vår tid som utvandrarland, då, för 100-150 år sedan mäktade inte vårt land mätta sina invånare, och flykten till Amerika blev ett alternativ för 1,5 miljon svenskar, däribland många smålänningar. En annan orsak att söka sig bort var att fritt utöva sin tro för de som sökte sig ett alternativ till den svenska statskyrkan. Fattigdom och religionsfrihet, men också äventyrslystnad och hopp om ett bättre liv var drivkrafter.
Det var fint att påminnas om den tiden där jag satt i en sprängfylld domkyrka omgiven av människor från olika kyrkor. En ekumenisk festmässa hade inte varit möjlig för hundra år sedan. För drygt hundrasextio år sedan hade den varit olaglig. Mycket har hänt och händer i det kristna enhetsarbetet. Vi väver oss försiktigt och respektfullt samman.
Det där att det inte är så förskräckligt länge sedan vi själva flydde från vårt hemland för att söka en bättre tillvaro gör att jag har svårt att förstå vår ovilja att ta emot människor på flykt idag. Har vi glömt vår historia? De som söker en ny tillvaro hos oss idag flyr från krig, konflikter och förtryck. Vi lämnade en karg jord och fattigdom. En del flyr hit för att kunna leva ut sin tro eller sin kärlek.
Kyrkorna i Sverige väver sig samman, och ibland kommer kyrkorna – kyrkoledarna – överens om att säga något tillsammans. Jag är stolt över kyrkornas Julupprop. Vi står enade i tre krav för en mer människovänlig asylpolitik. Det är ett sätt att leva kristen enhet och det är ett försoningsarbete när det inre fredsarbetet sipprar ut utanför våra kyrkväggar. Låt oss nu lägga manken till och jobba för ytterligare namn den här sista veckan – och glöm inte att skicka in listorna senast den 31 januari!
Livets Gud, led oss till rättvisa, fred och mänsklig värdighet.
/Karin Wiborn
