Jag hör på nyheterna att svenskarnas stöd till välgörenhet ökar. Det handlar både om arbete här hemma och internationellt genom olika bistånds- och missionsorganisationer. Och det är förstås glädjande. Men jag reagerar instinktivt negativt när man talar om ”välgörenhet”. Under min tid på Lutherhjälpen under 70- och 80-talen arbetade vi intensivt med givare och andra engagerade för Lutherhjälpen om det bärande engagemanget och drivkrafterna bakom. Ordet välgörenhet speglade ett gånget samhälle där förhållandet mellan människor var mycket ojämlikt. Det skapades ett beroende mellan dem som organiserade välgörenheten och dem som fick ta emot den.
Det var viktigt att bygga vårt engagemang och givande på andra drivkrafter som solidaritet. Jämlikesymbolen som blev Lutherhjälpens symbol från mitten av 70-talet uttrycker detta. Förhållandet mellan nord och syd och mellan rik och fattig skulle illusteras med två jämlikar som tar varandra i hand och som jobbar tillsammans för rättvisa. Så försvann begreppet välgörenhet och ersattes med solidaritet, ”hjälparbete” blev biståndsarbete och utvecklingssamarbete. Därför är jag bekymrad över att ordet nu återkommer på bred front, inte minst i våra medier. Vi har ”välgörenhetsgalor” i de stora TV-kanalerna och ”välgörenhetskonserter” i kyrkor och samlingssalar.
Jag förstår att människor vill ”göra väl”, men ordet skrämmer mig eftersom det speglar ett tänkande och en verklighet som förmodligen ingen vill ha tillbaka. Det är inte välgörenhet utan rättvisa människor i utsatthet vill ha, oavsett om det handlar om den som tigger utanför livsmedelsaffären där hemma eller den som drabbats av ebola eller hiv i Afrika.
Samtidigt diskuteras regeringens förslag att avskaffa skatteavdrag för gåvor till ”välgörande ändamål”. Jag minns hur de kristna ungdomsorganisationerna protesterade mot detta under det kristna riksmötet i Västerås 1977 (V 77) när förslaget första gången började diskuteras. Jag var kritisk då och är fortsatt kritisk idag och menar att det är full rimligt att slopa skatteavdraget. Inte minst vi inom kyrkorna har andra drivkrafter bakom vårt givande till mission och bistånd i kollekter och enskilda gåvor. Oegennyttan, dvs att kunna göra något utan att räkna med något i gengäld är det som skulle prägla vår vilja att arbeta för rättvisa och fred.
Att göra något utan att få något i gengäld är ju själva livsnerven för oss kristna. På denna grund vilar hela vår tro. Den stavas NÅD. Ingen kan förtjäna Guds kärlek utan den ges ovillkorligt som en gåva – av nåd. Och detta borde också prägla hur vi möter andra människor. I samband med att Jesus en gång var hembjuden till en farisé talar han om vilka principer som skulle prägla människors inbördes relationer och slutar med att säga till värden: ”När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda.” (Luk 14:12-13) Detta är att vara driven av oegennytta, något som säkert Paulus hade i tankarna när han skriver att ”Gud älskar en glad givare” (2 Kor 9:7).
/Olle Kristenson
