Ett årsskifte innebär att vi både ser bakåt mot det som har varit och blickar fram mot året som väntar. Våra medier gör årskrönikor som får oss att minnas det som hänt. Utan tvekan har mycket på det storpolitiska området hänt som oroat. Och därför var det kanske inte så konstigt att Louise Epstein i radion strax före jul frågade sina inbjudna gäster om 2016 varit ”ett ovanligt dystert år”. Frågan har legat kvar hos mig sedan dess och det är lätt att se orosmolnen torna upp sig inför det nya året när vi ser på året som nu tar slut.
För oss i kyrkorna har migrationsfrågorna och asylpolitiken varit en viktig fråga som gjort att våra kyrkoledare vid flera tillfällen tagit till orda i olika sammanhang för att stå upp för människovärdet och rätten till asyl för människor på flykt undan krig och våld. Skärpningen av den svenska asylpolitiken har upprört många runt om i våra församlingar, som på olika sätt har arbetat för ett värdigt mottagande för dem som sökt sig till vårt land. Juluppropet som inleddes den 14 december blev ett uttryck för att våra kyrkoledare tog detta engagemang på allvar. Snart har över 33 000 personer skrivit under uppropet och uppropet diskuteras både i tidningar, radio och tv. Många är uppskattande, medan andra är kritiska.
De som kritiserar tycker att vi är naiva och att kyrkorna inte ska ta politisk ställning. Men för oss handlar detta inte i första hand om politik utan är ett uttryck för en kallelse till solidaritet från honom vars födelse vi firar så här i juletid, han som föddes i utsatthet och själv blev ett barn på flykt.
I denna debatt och i andra sammanhang har på senare tid värden som ”godhet” börjat ifrågasättas. Från visst politiskt håll fnyser man föraktfullt åt vad man kallar ”godhetssignalering” och ”förment godhet” och juluppropet blir ett exempel på detta. Till och med kristna röster stämmer in i den kören. Det har blivit fult att stå upp för godheten. Hur har det kunnat gå så långt? Jag tänker på vingårdens ägare i liknelsen om arbetarna i vingården. Vid arbetsdagens slut säger han till arbetarna som inte tycker att alla ska ha samma lön: ”Ser du med onda ögon på att jag är god?” (Matteusevangeliet 20:15)
Det kanske är på sin plats att också påminna om att Paulus räknar godheten till Andens frukter i Galaterbrevet 5:22. I sitt tal i Malmö Arena den 31 oktober gick påven Fransiskus utanför sitt manus när han talade om att det behövs en ”ömhetens revolution” för att möta oron i världen. Ömhet och godhet är närbesläktade värden som vi behöver slå vakt om och försvara.
Så låt oss stå upp för godheten under året som kommer. Då kanske 2017 kan bli det goda nya år som vi önskar varandra vid tolvslaget.
Och så kan vi hämta kraft i ärkebiskop Desmond Tutus fina bön:
Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat,
ljuset upplyser mörkret, livet segrar till slut.
Och mer än någonsin behöver vi be tillsammans:
“Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.”
Olle Kristenson
