Foto: Melker Dahlstrand/Riksdagsförvaltningen och Mikael Stjernberg.
Vad är teologi och vad är politik? Går det att skilja teologi och politik? De frågorna har följt kyrkan genom hela hennes historia. En del skulle säga att kyrkan inte ska ”lägga sig i politiken” utan koncentrera sig på att förkunna evangeliet. Men så länge kyrkan finns i världen måste hon förhålla sig till sin omvärld. Och då går det inte att undvika politiska ställningstaganden. Att inte ta ställning är också ett ställningstagande.
Frågan är vad som är drivkraften. För kyrkan kan den inte vara något annat än teologisk. När den befrielseteologiska reflektionen växte fram i Latinamerika i slutet av 1960-talet var det bland annat som en reaktion mot vad man uppfattade som en politisering av evangeliet. Man såg en risk i att den tredje vägen mellan kapitalism och socialism, som den romersk-katolska kyrkan pläderade för, skulle utvecklas till en politisk ideologi. Många kristdemokratiska partier i Latinamerika blev mer eller mindre uttalade högerpartier där den teologiska grunden fick allt mindre betydelse.
Men den största utmaningen för befrielseteologin var hur man skulle möta utmaningen från de fattiga: hur ska man tala om Livets Gud för människor som lever under svåra umbäranden?
En svårighet är förstås att vår tids frågor och därmed teologiska utmaningar är helt annorlunda än de till exempel var för den tidiga kyrkan. Men det finns grundläggande perspektiv som håller som grund för kyrkans ställningstagande i alla tider. Ett sådant är till exempel övertygelsen om alla människors värde och att vi är skapade till Guds avbild. Ett annat är det dubbla kärleksbudet, ”Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och din nästa som dig själv”. Och ett tredje är Jesusorden från den stora domsscenen i Matteusevangeliet: ”vad ni har gjort för någon av dess minsta som är mina bröder (och systrar), det har ni gjort för mig” (25:40).
De här perspektiven räcker långt när kyrkan uttalar sig i dagsaktuella frågor. Då kan man inte säga att ord som rättvisa, solidaritet, fred och försoning i första hand signalerar politiskt engagemang. Det kanske de gör, men i vårt kyrkliga sammanhang är de teologiskt motiverade. När vi tar de orden i vår mun handlar det inte om politisk ideologi utan speglar en grundläggande teologisk reflektion.
Att vi uttalar oss i dagsaktuella frågor innebär inte att vi slutar tala om vad Gud har gjort i Jesus Kristus. Tvärtom är det så att vi hämtar kraft i den förkunnelsen för att leva i världen som Jesu efterföljare och lärjungar. Därför fortsätter vi att frimodigt be: ”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.
/Olle Kristenson
