Sommar och semester går mot sitt slut. Jag ska erkänna – de första arbetsdagarna var stegen lite tunga. Det är skönt att rå sin tid och göra andra saker än de vardagliga, också för den som är lyckligt lottad nog att både ha ett arbete och gilla sitt jobb. Men nu, efter en vecka i tjänst och för stunden tillsammans med mina kollegor på upptaktsdagar, känns stegen plötsligt lättare igen. Vi är knappt ett tjugotal som har kyrkornas uppdrag att göra verkstad av den gemensamma enhetsviljan inom Sveriges kristna råd. Det är ett privilegium, förtroende och ett ansvar, inte alltid lätt att bära men alltid utmanande och spännande. Tre saker vill jag berätta om i denna blogg.
Söndagen den 9 augusti samlades 10 000 människor på Medborgarplatsen för bön och manifestation för förföljda troende i mellanöstern, särskilt Irak och Syrien. Många gånger ljöd ropet ”Sluta blunda, börja agera”. Det är en uppmaning, främst till Sveriges regering att ta sitt ansvar i världen, men det är en uppmaning för oss alla, och för oss kyrkor. Vi får inte blunda. Vi måste se det som händer och handla. Göra vad vi måste. Men hur? Det är en fråga som lever i mig. En av de många politiker som medverkade sa att kunskap är makt, makt är ansvar. Hur tar vi ansvar?
En vecka senare firade jag skandinavisk ekumenisk gudstjänst i Moss, Norge, för att uppmärksamma 200 år av fred i och mellan våra länder. Det ger också ett ansvar, tänker jag. Hur förmerar vi freden där den behövs? Mitt bidrag var att delta i förbönen för Ukraina, Syrien, Israel, Palestina och Irak. Det var starkt, att stå på en fredens plats, på fredlig grund, och påminnas om världens ofred. Låt oss inte glömma bort bönen för de barn, kvinnor och män som utsätts för omänsklig behandling.
Idag har jag tillsammans med mina kollegor besökt anstalten i Österåker för att möta anstaltens chef, programansvarig och NAV-pastorer. (NAV = Nämnden för andlig vård inom Kriminalvården) Jag är djupt imponerad av det goda samarbete vi är del av. Jag är djupt berörd av att vi – kyrkan – finns där vi behövs så innerligt och utmanas av att vi skulle behöva finnas där mer och göra mer.
Så mycket handlar om människovärde. Jag tänker på hur bilden av Jesus växer fram i evangelierna som den som aldrig går förbi. Som ser och handlar. Som trotsar kränkning och utanförskap genom att räta upp och vandra med. Som erbjuder försoning, befrielse och fred. Jag vill också och jag vill att vi gör det tillsammans.
Gudstjänsten i Moss slutade med att kör och församling tillsammans sjöng, med stöd av klingande cymbaler, Människa, gläd dig, Frälsaren är kommen, frid över jorden Herren bjöd”. Å, vad jag vill leva just det i min egen vardag, i världens oro och hur det kunde ljuda på våra fängelser.
/Karin Wiborn
