I valrörelsen har det talats en del om rättigheter och skyldigheter, det ska vara lika för alla. Och det är lätt att hålla med. Det låter så fint att alla människor har samma möjligheter. Men samtidigt vet vi att det inte är så enkelt. Evert Taubes ord i sången Så länge skutan kan gå stämmer till eftertanke:
”Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
…
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga?
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på böljorna gunga?”
Rättvisa betyder inte att alla får lika mycket utan att det fördelas rättvist så att människor får sina grundläggande behov tillfredsställda. De katolska biskoparna i Latinamerika tog fasta på detta i sin generalförsamling i Puebla 1979 när man formulerade principen ”det särskilda ställningstagandet för de fattiga”. Med detta ville de ha sagt att kyrkan på ett särskilt sätt måste sätta de fattiga i centrum för att de skulle få möjlighet att utveckla sina möjligheter att helt och fullt leva ett fullvärdigt och människovärdigt liv.
För att illustrera detta kan vi läsa berättelsen om Kain och Abel i Första Moseboken 4 på ett nytt sätt: Varför såg Gud till Abels offer och inte till Kains? Det står inte i texten att Kain uppförde sig dåligt. Det står bara att de var Adams och Evas barn och att Gud föredrog Abels offer framför Kains. Vad berodde det på? Den enda möjligheten, om man läser Bibeln i sin helhet, är att Abel var yngre och därmed den mest sårbare. Det är inte så att Gud inte tycker om Kain utan att han bekymrar sig mer om den minste.
Och Jesus fortsätter det spåret: ”De sista ska bli de första […] de skall komma före er till Guds rike” (Matteusevangeliet 20:16 och 21:31). För Jesus finns det inget tvivel om att Gud bekymrar sig mer om de fattigaste.
Vi kan inte ägna oss åt politik om vi inte gör det i samma anda som Jesus och börjar med de fattigas behov och intressen. Och vi gör det, som den peruanske prästen Gustavo Gutiérrez sa i ett föredrag för många år sedan, ”inte för att vi gör en social analys av samhället eller för att vi har ett samhällsengagemang, utan för att det är så Gud börjar. För Gud är de fattigaste de mest betydelsefulla”.
Låt oss göra detta till vår ledstjärna när vi reflekterar över kyrkans ansvar i samhället, inte bara nu i valtider.
Vi fortsätter att be:
“Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.
/Olle Kristenson
