I söndags firade vi i de kyrkor som följer Den svenska evangelieboken Enheten i Kristus. För oss som arbetar med Sveriges kristna råd är det förstås en av årets viktigaste söndagar efter de stora kristna högtiderna påsk, pingst och jul. Och i år innehöll evangelietexten det som framför allt har blivit ekumenikens signum, ”Jag ber att de alla ska bli ett […] Då skall världen tro på att du har sänt mig.” (Joh 17:21)
Och nog var det en händelse som såg ut som en tanke att jag i min hand samma söndag fick en liten jubileumsskrift från 1946 om att Göteborgs Fria Kristliga Gymnasistförening firade 25 år. I redaktionen för tidskriften satt min pappa Nils (bilden), som också medverkade med en kort historik om föreningen. Farfar var på sin tid ordförande i Majorna missionsförsamling och pappa blev så småningom präst i Svenska kyrkan. På nytt påmindes jag så om att ekumeniken tidigt kom in i mitt liv genom pappa och hans ekumeniska engagemang lokalt i Göteborg, bl a i Ekumeniska föreningen på 1960-talet.
Jag minns fackeltåg under böneveckan då ekumeniken nästan kunde kännas som något subversivt i det kyrkligt mycket konservativa Göteborg. Och jag minns att jag fick följa med pappa när han predikade i den ekumeniska församlingen i Ljungskile. En gång blev han till och med anmäld till domkapitlet i Göteborg för detta.
Det fanns ett motstånd mot det ekumeniska arbetet och man tänkte att det första allkristna riksmötet i Göteborg, G72 skulle bli en injektion för det ekumeniska arbetet lokalt. Men jag minns biskop Bertil Gärtners stora besvikelse när han senare det året mötte oss unga prästkandidater i Uppsala: ”När jag vände mig om för att se hur prästerna i stiftet tänkte kring ekumeniken kände jag mig som en general utan armé”.
Jag har burit med mig dessa upplevelser som tydligt visar att motståndet mot det kristna enhetsarbetet varit stort. Samtidigt har det funnits en brinnande passion för kristen enhet hos många som till sist har brutit ner det mesta av motståndet. Sedan 1992 finns Sveriges kristna råd och vi har fått en söndag om enheten i Kristus i vår evangeliebok. Vi ska känna tacksamhet över detta, en tacksamhet vi kanske framför allt ska rikta till dem som tog striden. Ibland kan jag dock idag sakna den där passionen för kristen enhet som inspirerade mig som ung och jag citerar gärna pappa från avslutningen av artikeln från 1946. Jag tror att de kan bära oss också 2014:
”Men vi vet också att vi inte får stå stilla – stagnation medför alltid livlöshet – utan vi måste arbeta vidare på de grunder som redan lagts. Det återstår mycket […]. Vi går vidare i korsets och facklans tecken.”
/Olle Kristenson
