Orden i rubriken har sagts av den peruanske teologen Gustavo Gutiérrez och dök upp i samband med att jag skriver på en artikel om andra Vatikankonciliet och befrielseteologin. I vår teologiska reflektion i Sverige är fattigdom och de fattiga ett eftersatt område trots att den fattige intar en så central plats i Bibeln, kanske framför allt i Gamla testamentet, men också i Nya. Gamla testamentet talar om den fattige som änkan, den faderlöse och invandraren (eller främlingen) och i Nya testamentet riktar Jesus de fattiga särskild uppmärksamhet när han predikar i Nasarets synagoga: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud för de fattiga” (Luk 4:18).
Och då undrar jag varför vi är så rädda att tala om fattigdom och den fattige. På något sätt handlar det om rädsla för att benämna fattigdomen vid dess rätta namn och att analysera dess orsaker. SVT:s Uppdrag gransknings program om barnfattigdomen för några veckor sedan förstärker den känslan. Lite yrvaket konstaterar Janne Josefsson förvånat att han inte möter några ”fattiga” när han intervjuar några människor i områden med stora sociala problem och han anklagar företrädare för barnrättorganisationer för att slarva med fakta. Där kan man ge honom rätt till viss del, men det hade hyfsat debatten om han tagit del av befintlig forskning istället för att sätta mikrofonen under näsan på oförberedda människor. Då blir det väldigt lätt att glida förbi de verkliga problemen i samhället.
Men vi går inte fria heller i våra kyrkliga sammanhang. Vi talar gärna om ”utsatthet” istället för fattigdom och i vår nya bibelöversättning har ordet ”fattig” ibland blivit omskrivit och man skriver t ex ibland ”ödmjuk” eller ”i ringhet” istället, vilket jag tycker tar bort udden i bibelordet. Ett exempel på detta möter oss i en av de gammaltestamentliga texterna på Askonsdagen, som vi läste i den gångna veckan. Där talar Jesaja om vad som är ”rätt fasta” (58:6-7): ”Nej, detta är den fasta jag vill se” och fortsätter sedan: ”att du lossar orättfärdiga bojor” som sedan exemplifieras på olika sätt. Här har den nya bibelöversättningen ändrat raden om att skaffa ”fattiga och husvilla härberge” i den gamla översättningen till att ”ge hemlösa stackare husrum”.
Och jag frågar mig: är vi rädda, både i kyrkan och i samhället, för att nämna saker vid dess rätta namn? Är vi rädda för att antyda att fattigdomen faktiskt är ett sätt att både beskriva en verklighet och att visa på att den är resultatet av orättvisa sociala strukturer?
Särskilt besvärande blir citatet från Jesaja eftersom det förutom att inte nämna de fattiga ger en nedlåtande syn på den som är fattig: ”hjälplös stackare”. Kristen tro handlar ju bl a om att upprätta och stärka människor som lever i utsatta situationer. Hur ska den som lever på marginalen i vårt samhälle kunna vinna respekt och självkänsla med ett sådant språkbruk? Och hur ska vi kunna möta denne med respekt och solidaritet?
Befrielseteologerna i Latinamerika försöker möta den fattige i den konkreta situation i vilken hon eller han lever och se den inneboende kraft som finns också hos den som är fattig. Hur ska människor som betraktas som ”hjälplösa stackare” kunna ta ansvar för sina liv och sitt ansvar som samhällsmedborgare?
Omsorgen om de fattiga är en politisk fråga. Men för kyrkorna är det framför allt en teologisk fråga. Det handlar om att leva i Jesu efterföljd: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25:40).
/Olle Kristenson
