På pingstafton var jag inbjuden till Skara för ett allkristet möte för församlingar inom Skara stifts geografiska område. Mötet var ett led i firandet av att det i år är 1000 år sedan stiftet grundades. Under temat ”Låt tusen tungor tala – om bönens spiritualitet” möttes drygt 200 personer från olika kyrkotraditioner från stiftets alla hörn till gudstjänst och goda samtal om kristen enhet.
Tanken var nog att mångfalden i den svenska kyrkogeografin skulle spegla den brokiga mångfald som mötte Petrus och de andra lärjungarna den första pingstdagen, som vi också brukar kalla ”kyrkans födelsedag”. Det är lätt att vi bortser från det faktum att det var många olika folk och kulturer som var samlade när lärjungarna med Petrus i spetsen började tala till dem. När Lukas skriver om detta i Apostlagärningarna nämner han flera folk och platser, som vi knappt har hört talas om, vilket antyder att Jerusalem var en multikulturell plats där människor från världens alla hörn möttes.
Pingstundret var inte att människor talade ett gemensamt språk utan att man trots olika språk och olika kulturer förstod vad lärjungarna sa: ”Hur kan då var och en höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, … ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” (Apg 2:8–11)
Vi kan lära oss mycket av detta när vi ser på hur vi som kyrkor ska närma oss varandra. Kristen enhet handlar om att bejaka enheten i mångfalden, inte om likformighet. Det nya kyrkodokumentet från Kyrkornas världsråd, Kyrkan – på väg mot en gemensam vision[1], talar bl a om att ”en äkta mångfald i gemenskapens liv är en gåva från Herren” och att ”kulturella och historiska faktorer bidrar till den rika mångfalden inom kyrkan”. Samtidigt pekar man på att ”den äkta mångfalden äventyras när kristna anser att deras egna kulturella uttryck av evangeliet är de enda riktiga” (§28 i dokumentet).
För oss som lever i ett multikulturellt samhälle när främlingsfientliga röster gör sig alltmer högljudda är det viktigt att vi lär oss detta av den första pingstdagen. Det ligger inte någon motsättning mellan enhet och mångfald, snarare är det precis tvärtom: mångfalden berikar enheten. Med det finns också gränser för den ”legitima mångfalden” (§30) och det är livsförnekande företeelser som t ex apartheidsystemet i Sydafrika eller de främlingsfientliga krafter som höjer sin röst i vårt land.
I arbetet för kristen enhet, ekumenik, är det viktigt att lyfta fram mångfaldens gåva, samtidigt som vi är medvetna om de livsförnekande krafter som hotar enhetens mångfald. Ett sätt att ta del i den sändningen är att fortsätta be med temat för Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Olle Kristenson
[1] Nr 21 i Sveriges kristnas råds skriftserie, som kan beställas och laddas ner på SKRs hemsida https://www.skr.org/shop/kyrkan-pa-vag-mot-en-gemensam-vision-21/
