Sydafrikas förste demokratiskt valda ledare har gått ur tiden. Livstidsfången som blev president. Tack vare sånggruppen Fjedur är jag är uppvuxen med befrielsekampens sånger. Kampen mot apartheidregimen är den första internationella rättvise – och försoningssträvan jag deltog i på allvar genom demonstrationer, förbönsgudstjänster och kampanjer. Nelson Mandela blev symbolen för människans fångenskap, befrielse och upprättelse.
Jag minns den 11 februari 1990, dagen då Nelson Mandela frigavs efter att ha suttit fängslad i princip hela mitt liv, varav arton avtjänades på den beryktade ön Robben Island. Jag minns också när han blev vald till landets president, 27 april 1994. Det visar på ett sällsynt moget ledarskap, helt unikt, att efter så lång tid i fångenskap ha modet, förtröstan och tilliten att få förtroende och att anta utmaningen till ett så stort uppdrag. Sydafrika befann sig då – kanske ännu – i en fas av den förvirring som uppstår vid en omorientering. Från ett apartheidsystem till ett demokratiskt system, där svarta och vita skulle ges samma möjligheter. Där skillnad inte längre skulle vara.
Kyrkorna i Sverige berördes starkt av och engagerade sig i Sydafrika och blev, bland annat genom Sveriges kristna råds föregångare Svenska Ekumeniska Nämnden (SEN), en viktig opinionsbildare. Likaså uppmärksammades återkommandet kyrkornas solidaritet genom den tidens Globala vecka, Kyrkornas U-forum.
Det var naturligtvis olika faktorer som skapade förutsättningar för ett nytt och demokratiskt Sydafrika, men Nelson Mandela är en symbol för svarta och vitas lika värde och genom sitt liv en förebild. Det går att lämna ett system för ett annat. Det går att leda ett land efter ett kvarts liv av fångenskap. Så låt oss minnas och påminnas om att inte ge upp.
Nelson Mandela har gått ur tiden och in i evigheten efter att ovanligt väl förvaltat sin tid och sitt liv. Arbetet för fred, försoning och jämlikhet fortgår. Vi som ännu är i tiden har att bära arvet vidare genom att söka försoning och möjligheter i varje ögonblick. Fred är möjlig. Förändring är möjlig. Och vi bär det alla inom oss.
I en av alla sånger från Sydafrika som berikade min ungdom finns textraden I paradiset, där de döda lever, får vi också leva med dem. Nog är det så att alla änglar, svarta som vita, ja, utan åtskillnad, jublande tar emot broder Mandela med sång och trummor?
Fred över Nelson Mandelas minne.
/Karin Wiborn
(Om de svenska kyrkornas engagemang i Sydafrika 1960-1994 finns att läsa i boken ”Gör ni då inte åtskillnad, Rune Forsbeck”, och går att beställa från SKR)
