Mitt i Almedalsveckan hade jag förmånen att gå ett stycke av S:t Olavsleden i en klimatvandring tillsammans med sex medresenärer med lite olika utsiktspunkter i livet. Den stora frågan vi bar med oss handlade om nästa steg för en hållbar framtid och för klimatet. Med den i sikte rörde sig våra samtal om förundran i skapelsen, våra egna berättelser och livsval för ett rimligt liv och om skuld, skam och befrielse. Under den sista etappen av vår vandring talade vi om det vi helst inte vill tänka på; Vad händer om det faktiskt är kört? Om vi inte lyckas ställa om till en hållbar framtid? Vad kan kyrkan bidra med då?
Det gick liksom inte att komma undan förundran och skapelseglädje. Solen sken, temperaturen var alldeles lagom för en vandring, landskapet bedårande skönt. Biologen som vandrade med delade generöst av sin kunskap, och klädde därmed känslan av skönhet i ord och fakta.
Efter vandringen fortsatte samtalet i Sankta Maria domkyrka där vi utmanades som kyrkor och som individer kring hur vi fortsätter att ta steg för klimatet i våra vardagsliv hemmavid.
Jag älskar att vistas utomhus. Ibland har jag tänkt att det är som att sitta i Guds knä. En del viktigheter blir mindre väsentliga, andra blir riktigt viktiga, och jag är på något vis så påtagligt omgiven av det som är en förutsättning för mitt liv. Kretslopp och fotosyntes. Jag tror att känslan för den skapelse vi är i ett ömsesidigt beroende av och en del av är en bra förutsättning för att ta steg för klimatet, att ett aktivt ”hållbarhetstänk” har ett bra avstamp i att känna, förstå och vara hemma i skapelsen, i vandringen. Ord som skam, skuld och ansvar finns där, men får mjukare former när det första steget tas i förundran och skönhet.
Ett av de ord som fastnade i mig efter vår vandring är ordet ”rimligt”. Det följde mig senare i andra samtal under Almedalen som handlade om religionernas plats i samhället, frågor om funktionshinder, civilsamhället och migrationen.
Hur når vi en rimlig värld, ett rimligt samhälle och en rimlig livsstil? Och hur för vi ett rimligt samtal med plats för olika röster och olika behov?
En politikervecka i Almedalen förändrar inte världen, men det är ett positivt steg i det gemensamma samtalet om vårt gemensamma ansvar; ett rimligare samhälle och en rimligare värld. Kontakter knyts, tankar bryts och visioner delas.
Kyrkorna är aktiva under Almedalsveckan. Det myllrar i Sankta Maria domkyrka, under tältduken vid den katolska församlingen, i Krukmakarhuset och i Vårdklockans kyrka. Seminarier, samtal och lunchböner avbryter varandra. Precis som det ska vara. Kyrkorna är mitt i världen, mitt i myllret, tillsammans med olika aktörer. Om jag önskar något för framtiden är det än mer gränsöverskridande samtal – på lika villkor.
Jag vill till exempel gärna göra fler vandringar i det fantastiska gotländska landskapet under politikerveckan för att behålla perspektiv genom en gnutta distans till det pågående och mångfaldiga samtalet. Jag skulle gärna göra dem tillsammans med andra aktörer i civilsamhället och med politiska företrädare för att utöka det ”vi” som finns; Vi som just nu skapar samhället tillsammans, för jag tror på ett starkt kollektiv där olika perspektiv och aktörer bidrar till rimliga steg för framtiden. Som ett kretslopp eller en fotosyntes. Vi kan lära av den jord vi lever på.
Nu är det sommar – så gå ut i naturen och förundras, det är helt klart rimligt.
Karin Wiborn
Generalsekreterare
