Efter fyra möten med ministrar – hör verkligen tro och politik samman?

På kort tid har Sveriges kristna råd mött fyra ministrar i Sveriges regering för att samtala om olika frågor som berör kyrkorna och där vi menar att vi har ett bidrag till samhällsbygget utifrån vår kristna tro, eller, ibland helt enkelt utifrån att vara troende.

Det tog lång tid för regeringsbildning efter förra riksdagsvalet, detta trots många församlingars ivriga böner under förra hösten om vishet och vägledning i det politiska läget. När regeringsfrågan var löst sände vi en önskan om möte till justitieminister Morgan Johansson för att följa upp tidigare samtal om häktestider och om konvertiter och familjeåterförening, kulturminister Amanda Lind i syfte att skapa kontakt med trossamfundsministern då vi sedan ett par ministrar har goda erfarenheter av en god dialog. Utrikesminister Margot Wallström var ett uppföljande möte om religionsfrihet och kärnvapen, men gav också tillfälle att byta ett par ord om Mellanöstern. Sist ut var utbildningsminister Anna Ekström och vårt gemensamma studiebesök vid LM Engströms gymnasium för att tala om konfessionella friskolor.

Att hålla dialogen levande är ett sätt för kyrkorna att ta aktiv del i samhällsbygget och ge röst till människor i vårt land som bärs av tro, för stor del av samtalen handlar om religionens plats i samhället.

Vi har också andra vägar för påverkan. Mest uppenbar är debattartiklar, men en minst lika viktig väg är att svara på remisser och att när vi blir inbjudna, som nu gällande friskolor, delta i överläggningar i utredningsarbetet.

Det händer att SKR och Sveriges kyrkoledare får kritik – hör verkligen tro och politik samman? Jag menar att vi står i en stark tradition ända från gamla testamentets profeter. Vi har ett ansvar och en skyldighet att vara aktiva i samhällsbyggandet genom att delta i det offentliga samtalet. Det är inte enkelt. Ibland tycker de 26 medlemskyrkorna olika, och det är klart att vi vet att det i kyrkorna finns olika svar på de politiska frågorna. I mötet med ministrarna är vi sällan ute efter att bidra med lösningar och svar, däremot pekar vi gärna på ett problem.

Ta till exempel häktestiderna. Varför lyfter vi den frågan? Det finns drygt 180 själavårdare vid landets häkten och anstalter som ser och märker hur otydligheten vad gäller längd och hur de stränga restriktionerna under häktestiden påverkar människor nedbrytande till kropp, själ och ande. Vi ser det och behöver påtala det. Precis som många volontärer och församlingsanställda lever med konvertiters oro och splittrade familjers våndor i asylprocessen. Nej, vi kan inte vara tysta. Vi måste tala om att det blir tokigt att inte ge religionen plats i samhället också i ett sekulärt samhälle. Men hur dessa saker ska lösas, det är politikers och politiskt intresserade medborgares uppgift, inte kyrkornas.

I SKRs verksamhetsinriktning, mottagen av årsmötet i maj, står bland annat:

Samtidigt som Sveriges kristna råd är en mötesplats där tro delas och enhet eftersträvas, utmanas kyrkorna att i tro och handling vara en profetisk röst i samhället som på teologisk grund talar med gemensam röst i en mångkulturell värld för rättfärdighet, fred och försoning.

Det ska också förklaras att i påverkansarbetet söker SKRs styrelse konsensus, vi vill vara en gemensam profetisk röst om det vi är överens om – och jag noterar igen – att självklart finns det inom varje kyrka olika åsikter om det mesta, men kyrkoledarna, som har uppdraget att representera sin kyrka, ska vara överens med varandra för att vara en gemensam röst.

Jamen, har det någon betydelse? Spelar dessa ministermöten och remissvaren någon roll? Vi måste tro det om vi har tilltro till demokratiska processer. Det jag noterar är att varje minister tar emot med inte så sällan flera sakkunniga i rummet som antecknar ivrigt. Jag noterar också att uppföljande möten oftast blir just en uppföljning där vi får redovisat vad regeringen gjort – eller inte gjort – sedan förra mötet. Min sista notering är att jag märker en förändring över tid. Jag tycker det känns som att såväl ministrarna – trots att de har bytts ut – och kyrkoledarna – ja, det är ju samma sak där – har lättare till ett respektfullt, ärligt och äkta samtal än för tio år sedan.

Jag tolkar det som att religionen har fått en något mer betydelsefull plats i vår sekulära stat och det är viktigt. Den sekulära staten måste ta in ett antal aspekter av mänskligt liv för att fatta så bra beslut som möjligt för så många som möjligt. I gamla testamentets profettradition nämns ofta ”änkan, den faderlösa och främlingen” som viktiga att värna i det goda samhället. Den som har svårt att hävda sin röst och den som är särskilt utsatt på något sätt behöver att någon hjälper till att ge röst.

Det är ett fint uppdrag att företräda landets kyrkor i möten med beslutsfattare i samhällsbygget på väg mot rättvisa och fred i vår tid.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

 

 

 

 

 

 

Karin Wiborn
Generalsekreterare, Sveriges kristna råd

Fortsätt läsa mer från oss