För femton år sedan var jag pastor i Centrumkyrkans församling, Farsta. Vi beskrev oss som ”en öppen ekumenisk frikyrka, ansluten till Svenska Baptistsamfundet i nära samarbete med Farsta församling”. Samarbetet mellan våra församlingar var fött i en längtan att skapa trovärdighet och stärka den gemensamma tjänsten i Farsta centrum, bland annat i kontakt med skolorna.
Vi inbjöd till jul – och påskvandringar, och blev ibland ombedda att ta emot och vara med i planering för adventsandakt, julavslutning och sommaravslutning. Däremellan fanns präst, diakon, pastor och pedagog i kontakt med skolor som deltagare i krisgrupp, lektionsmedverkan och allmän närvaro. Inte så sällan var det något av barnen som i julvandringen, som kan beskrivas som ett interaktivt julspel, berättade att de inte firade jul eftersom familjen var muslimer. Det bidrog till samtalet och spelet, precis på samma sätt som när någon tydligt deklarerade att ”jag tror inte att det här har hänt på riktigt.” Vi som tog emot dessa skolklasser blev lite av ”kändisar” i vår förort. Ett år spelade jag Jesus inför påsk, vilket fick till följd att jag nu och då möttes av ett ”Hej Jesus!” när jag gick på Farsta Centrum.
Jag har en oerhört positiv bild av samarbete mellan kyrka och skola, framför allt vad gäller att skapa en trygghet för barn och unga m ed flera samhällsaktörer som visar på förtroende och välvilja. Debatten om skolavslutningar i kyrkan är mångfasetterad. Kyrkan har ett uppdrag och skolan har ett annat, och de upplevs krocka. Ett väsentligt uppdrag har alla aktörer i samhället gemensamt, mer eller mindre tydligt; att göra samhället till en trygg och bra växtplats för barn och unga.
Jag vill att barn och unga ska möta många upplevelser, erfarenheter, tolkningsmodeller och kunskaper, och framför allt vill jag att de ska möta dem som de är, sanna och äkta. Det är bra och riktigt att skolan är icke-konfessionell.
En kyrka – bara lokalen i sig själv – kan aldrig vara något annat än konfessionell. Jag vill att våra barn och unga ska ha möjlighet att möta olika samhällsaktörer, också de konfessionella av olika slag, vilket ger en bild av hur samhället är och ser ut. Sen om det ska vara vid skolavslutningar eller inte, det kan man, och det märker vi att så är, ha olika åsikter om. Det jag har saknat i debatten är ingången i hur vi samverkar för barn och unga på bästa sätt.
Erfarenheter är olika, min erfarenhet av samarbete kyrka och skola är positiv och inte särskilt komplicerad. Till avslutningar, vandringar och faktiskt också i en del av kyrkans aktiviteter kom kristna bekännare, icke-konfessionella, muslimer, buddister och hinduer. Det var självklart med en respektfull hållning till olika tro och inte-tro. Är det inte till och med så att avsaknad av bekännelse, att undvika att vara tydlig vad man står för skulle vara en icke-respektfull hållning?
Ett budskap kan man förhålla sig till. Avsaknad av budskap eller ett otydligt budskap är så mycket svårare. Det är bra att regeringen vill titta på skollagen en vända till!
/Karin Wiborn
