Vi är många som har följt medias rapportering om nattens presidentval i USA – landet långt borta som betyder så mycket för hela vår värld i den globalisering vi lever i. Vi ser ännu ett tecken på en oroande utveckling av att välja en ledare eller en väg som talar till rädsla och slutenhet, isolering och särskillnad i en tid då vi behöver söka samförstånd, enhet och samarbete i globala överenskommelser till exempel i klimatfrågan och världens migranter.
Det är intressant att konstatera att världens kristenhet och världens politik går åt skilda håll för närvarande. Förra måndagen tecknades avtal i Lund mellan Lutherska världsförbundet och Romersk-katolska kyrkan, tecken på enhet och samförstånd. I politiska sammanhang går det framåt för den som förordar gränser och därmed ökad åtskillnad mellan människor. Jag hoppas innerligt kyrkan är före i tiden och därmed en profetisk röst för enhet.
Mänsklighetens utmaningar är oerhört stora. Jag väljer att just nu stanna inför klimatet och migrationen, två gigantiska frågor som också hör samman. Vi har en jord att leva på, den ska förvaltas för att hålla och räcka till. Nu pågår ännu ett klimattoppmöte, denna gång i Marrakech. Måtte de steg som gav visst hopp i Paris fördjupas och förmeras och bli till kliv för skapelsens hållbarhet. Nästa vecka är Kyrkornas globala vecka. Det ger oss tillfälle och möjlighet att gemensamt som svensk kristenhet låta lovsång och glädje över Guds skapelse stiga samtidigt som vi reflekterar över livsstilsfrågor och rättfärdighet i såväl våra egna liv som i vårt gemensamma hushåll, världen. I lovsången och reflektionen finns hopp för klimatet, hopp för framtiden!
Vi har en jord att leva på. En del tvingas vidga sina vyer genom att lämna sitt hemland. Migrationen har olika orsaker; krig, förföljelse och fattigdom, till exempel. Idag när jag sitter på mitt varma kontor med en apparat som kan ge mig varma drycker inom räckhåll, pinsamt medveten om de kvinnor som sitter på torget utanför i hopp om att göra vad de kan för att ge sina barn och föräldrar en drägligare tillvaro i hemlandet. Världens fattigdom möter vår rikedom. I grunden vet jag att kvinnan därute också är jag, eller kunde vara jag.
Min tro säger mig att vi har samma värde och lika mycket Guds avbild. De gränser som mer och mer reses mellan länder finns egentligen inte. Vi är en enda kropp och en enda mänsklighet. Just detta är något som jag skulle vilja säga till ett antal politiker, till exempel USAs nyvalda president. Det kan verka naivt, men utan förståelsen om alla likas värde finns en grogrund för rädslan, och rädslan gör oss inte gott, det förminskar och krymper oss som mänsklighet.
Låt oss be en bön för såväl de stora politiska skeenden vi befinner oss i.
Låt oss be en bön för de som fryser på våra gator.
Låt oss be en bön för oss själva som hoppets budbärare
Livets Gud, led oss till rättvisa, fred och mänsklig värdighet.
/Karin Wiborn