Finns det någon av världens ledare under 1900-talet vid sidan av Mahatma Gandhi som kan mäta sig med Nelson Mandela? Även om han bara var president i fem år har han präglat de senaste 50-60 åren av Sydafrikas historia, ja inte bara Sydafrikas utan hela Afrikas för att inte säga hela världens historia. Efter 27 i fängelse mötte han friheten utan bitterhet och blev så småningom republikens förste demokratiskt valde president med en vilja att det nya fria Sydafrika skulle präglas av försoning och samförstånd. ”Det verkar alltid omöjligt tills det är gjort”, lär han en gång ha sagt. Fortfarande ett drygt halvår efter sin död fortsätter han att inspirera miljontals människor, inte bara i Sydafrika.
Man vårdar arvet efter Mandela på olika sätt. Med anledning av 50-årsminnet av Nelsons Mandelas fängslande utanför den lilla staden Howick i KwaZulu Natal i augusti 1962 uppfördes ett mycket märkligt monument bestående av 50 lodräta järnstolpar formerade på ett sådant sätt att man från en särskild punkt kan skönja Mandelas ansikte.
Jag har precis återvänt efter en veckas besök i Sydafrika för att tillsammans med de kristna rådens generalsekreterare i Norden och södra Afrika diskutera fortsättningen av ett samarbete som går tillbaka till den internationella ekumenikens stöd till kampen mot apartheid. Här har inte minst dåvarande Svenska ekumeniska nämnden, från 1992 Sveriges kristna råd spelat en viktig roll. Nu senast har detta samarbete handlat om att teologiskt bearbeta den utbredda hiv-pandemin i södra Afrika där andelen hiv-positiva i vissa länder överstiger 30 procent. Detta arbete har resulterat i projektet One Body och det studie- och reflektionsmaterial som nu färdigställts. Och nu hoppas vi kunna bredda perspektivet i det fortsatta samarbetet med att diskutera teologi och mänskliga rättigheter med ett fokus på sexuella och reproduktiva rättigheter och genderbaserat våld i hemmen.
Sista dagen i Sydafrika besökte jag apartheidmuséet i Johannesburg som är en skakande påminnelse om den systematiska politik som handlade om rassegregering och gick under apartheid, men också om kampen mot apartheid. När man går där och ser videofilmerna och fotona och lyssnar till rösterna från den sydafrikanska regeringen och frihetskämparna undrar man stilla hur det var möjligt med den fredliga lösning, som trots det upptrappade våldet mot slut slutade med de första fria valen 1994. Det är svårt att kalla det något annat än mirakel. På en av museets informationsfoldrar står det tänkvärt: ”Numera finns apartheid precis där det hör hemma – på ett museum”.
På vägen hem börjar jag läsa den gripande berättelsen av den vita afrikanerkvinnan Zelda la Grange, Good Morning, Mr Mandela. 1994 blev hon, 24 år gammal sekreterare på presidentens kontor och så småningom Mandelas personliga assistent fram till hans död förra året. Hon beskriver hur hon genom Mandelas integritet och genorisitet och vilja att verkligen ena landet långsamt förändrades och blev politiskt medveten.
Det verkar alltid omöjligt tills det är gjort. Nelson Mandela visade detta genom sitt liv. De orden kan också få bli ledstjärna och inspiration för oss och våra kyrkor i Sveriges kristna råd i vårt arbete för kristen enhet, rättvisa och fred i världen.
/Olle Kristenson
