Jag tänker att Tage Danielssons ord säger något viktigt om varför vi i kyrkorna engagerar oss så kraftigt för människor på flykt och människors rätt till religions- och övertygelsefrihet. Tredje söndagen i advent skrev våra kyrkoledare på Dagens nyheters debattsida om att Migrationsverket måste respektera konvertiters tro och inte skicka tillbaka dem till länder där de riskerar att utsättas för förföljelser och trakasserier.
För mig är det julens händelser som lägger grunden för kyrkornas engagemang och jag tycker att sagan om Karl Bertil Jonsson understryker det. Om vi som kristna tappar bort det perspektivet, vad återstår då av julen?
Julens alla texter säger egentligen allt. Gud själv kommer till oss som ett litet barn i Betlehems krubba. Han delar människors utsatthet ”eftersom det inte fanns rum för dem inne i härbärget” (Lukasevangeliet 2:7) och några dagar senare blev han själv ett barn på flykt tillsammans med sina föräldrar. I julnatten sjöng änglarna för herdarna på herdarnas äng i Betlehem om fred på jorden (Lukasevangeliet 2:14). Fred, rättvisa och solidaritet med fattiga och utsatta finns i kyrkornas dna och ligger djupt inbäddade i julens händelser.
Men julen säger oss också något annat. I julnatten, när dagen är som kortast på norra halvklotet, tänder Gud ett hoppets ljus för mänskligheten: ”Då tände Gud i himlens hus den första julens stora ljus.” (Sv Ps 117:1) Om det ljuset skriver Johannes i en av juldagens texter: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. (Johannesevangeliet 1:5)
Och därför sjunger vi med glädje (Sv Ps 116:3 och 4):
Du stjärna över Betlehem, o, låt ditt milda ljus få lysa in med hopp frid i varje hem och hus. I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid. En stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid.
Så får vi på nytt fira att Gud kommer till oss och vi ber: “Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.
En välsignad jul och ett gott nytt år önskar vi er alla från Sveriges kristna råd.
Olle Kristenson
Direktor ekumenisk teologi
