Idag sällar jag mig till skaran som skriver något om dessa våra minsta. De ensamkommande flyktingbarnen som oftast inte är små barn, utan på väg att bli unga vuxna. Men fortfarande ensamkommande och på flykt, i jakt på en fristad, ett hem, en framtid och trygghet.
Jag kan inte släppa tanken att det kunde varit vi, det kunde vara mina barn som var på flykt. Vad skulle jag önska dem? Jag kan inte släppa tanken på att det inte är så länge sedan vi var på väg västerut i flykt från fattigdom och till frihet att utöva sin tro. Jag vill heller inte tappa perspektivet att världens barn är våra barn och att de allra flesta människor på flykt – unga som äldre – inte är i närheten av Sverige, utan i betydligt fattigare länder.
Det vi kallar ”flyktingkris” är ingenting som kommer att gå över med tillfälliga lagar, gränskontroller, åldersbedömningar och människor i förvar. ”Flyktingkrisen” kommer att finnas kvar och vi har inga garantier för att det i framtiden inte är barn från vårt land som tvingas på flykt. Journalisten Lena Mellin skrev igår i en kolumn i Aftonbladet att Historien kommer att döma oss hårt – det måste vi räkna med. Så tror jag också. Våra barn och barnbarnsbarn kommer inte vara stolta över Sverige 2016.
Vanlig medmänsklighet uppstår när vi möter verkliga människor bakom statistik. Alldeles vanlig medmänsklighet kan byggas på olika erfarenheter. För mig betyder det något att tänka på dessa mina minsta och att Jesus säger att när vi tar emot barnen tar vi emot Gud. Den gyllene regeln som återfinns i stort sett i alla religioner ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni också göra för dem” är inte bara tomma ord i ett gott samhällsbygge utan är en praktisk uppmaning till oss alla.
Jag läste en intervju med komikern Henrik Schyffert i Dagens Nyheter som handlade om hans nya enmansshow ”Var inte rädda!” I intervjun säger Schyffert om innehållet i sin show: ”Ska man stjäla från någon ska man ju stjäla från de bästa, och Jesus är bra”. Jag tror han är mitt i prick och jag tror vi måste börja utmana den retorik som spelar på våra rädslor, retorik som säger att svenska värderingar, svensk religiositet, svenska samhällsbygget hotas genom migrationen. Det största hotet är vi själva, vår rädsla.
Nej, jag har svårt att stå ut – och jag vill inte sluta kämpa. Jag vill att vi talar om det som på allvar kan förändra situationen för enskilda flyktingbarn och unga vuxna och som är till gagn för vårt samhälle. Hur tar vi bättre emot de mänskliga gåvor som kommer till oss?
/Karin Wiborn
