Igår var det askonsdagen. Jag läste i min bönbok: ”Aska är en symbol för livets bräcklighet och alltings förgänglighet. Det är mycket litet i vår tillvaro som inte slutar i aska eller utplåning.”
Jag tänker tillbaka på min pappa som dog för tretton år sen. När jag ledde begravningsgudstjänsten (på min egen födelsedag) sa jag bland annat: Pappa kommer knappast att förekomma i framtidens historieböcker. Men det är inte heller det avgörande. Ur en aspekt har pappa varit en doldis, en liten prick i universums utveckling, som de flesta av oss kommer att ha varit. Men ur en annan aspekt har hans liv varit betydelsefullt, för vad hade det blivit med oss om han inte funnits? Det finns en storhet i varje människas liv.”
Så där dubbelt tycker jag livet är. Å ena sidan: Vad betyder det lilla jag kan göra? Min insats blir knappast världsförändrande. Å andra sidan: Den kärlek jag visar i tanke och handling betyder verkligen mycket för några. Det förändrar.
Jag tänkte på det när jag i måndags kväll mötte nätverket för rätt till vård. En samling människor från olika vårdprofessioner som arbetar på olika sätt för att alla människor ska ha rätt till vård. Nu är det begreppet ”vård som inte kan anstå” som diskuteras. 22 vårdprofessioner har uttalat att begreppet inte bör användas, det leder till diskriminering som inte är acceptabel. Den utredning som Socialstyrelsen nu presenterat visar på svårigheterna med det begrepp som infördes av politiker för att ge möjlighet för flyktingar och papperslösa att få akutvård men inte mer (att de överhuvud skulle få vård var naturligtvis ett steg i rätt riktning). I det här nätverket finns konkret engagemang och många lobbar inte bara för sina ståndpunkter utan gör konkreta insatser i vårdmottagningar för flyktingar och papperslösa. Imponerande! Det är klart att det de gör betyder något.
Den här veckan har ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel utbildningsvecka. Tio nya följeslagare förbereds för sina tre månader på plats för att med sin närvaro uttrycka solidaritet, bidra till att minska våld och övergrepp, stödja fredsarbete präglat av ickevåld och berätta om vad de ser och hör. Engagerade människor som vill göra en insats. Gårdagen handlade om konfliktens historia, en nödvändig kunskap för att lite mer förstå situationen. Den som vill kan läsa resebrev från de fem som nu är på plats kan göra det på webbplatsen www.foljeslagarprogrammet.se.
Bland dem fem som nu är på plats är min företrädare Lennart Molin som för övrigt just idag fyller sjuttio år. Grattis Lennart! I april ska de första av de som nu utbildas avlösa de som nu finns på plats. Det är klart att det de gör betyder något.
Så, även om det mesta av det som jag och andra gör kommer att sluta i aska och utplåning kommer vi att lämna spår efter oss. Spår av kärlek och engagemang. Och mitt liv kommer att ha haft betydelse.
Så visst är jag med och förändrar världen. Även om min kropp till sist blir till aska och mull.
Dessutom tror jag ju att den Gud jag ber till skapar liv ur döden. Det är ändå mitt djupaste hopp.
Jag ber: Livets Gud, lär mig under denna fasteperiod att fly ytlighet och söka djupet, att älska och göra det som är gott. Välsigna det jag gör så att det medverkar till rättvisa och fred.
/Björn Cedersjö
