Foto: UNHCR
”Det pågår ett världskrig och vi låter människor dö.” Jag lånar rubriken från måndagens artikel av Mats Svegfors på DN-debatt. De gångna veckorna har präglats av rapporter från olika håll om flyktingsituationen i världen. Vi har svårt att greppa det ohyggliga som ligger bakom det faktum att världen inte sett större flytkingströmmar sedan andra världskriget. 60 miljoner människor är på flykt, två tredjedelar är internflyktingar i sitt eget land och resten flyr desperat över gränserna – de flesta till något grannland och en del av dessa, kanske en knapp miljon söker sig till Europa.
Det finns de i vårt land som inte tycker att vi ska ta emot några av dessa som flyr, att vi ska hjälpa dem i närområdet. Som om det skulle råda en motsättning mellan att bistå dem som stannar i närområdet och att låta några av dem komma till Sverige. För hur skulle t ex lilla Libanon kunna ta emot fler än den dryga miljonen människor som redan fått en tillfällig tillflykt där.
Det verkar som om ett människoöde har vänt perspektivet. Bilden av den lille Alan på Bodrums strand i Turkiet har etsat sig fast i mångas medvetande. Naturligtvis skulle detta inte få ske, varje offer i detta ofattbara lidande är ett för mycket; ”det handlar om medmänniskor, inte om volymer”, sa ärkebiskop Antje Jackelén i sin predikan i söndags. Men bilderna på flyktingbarnet Alan har gjort att många kommit till besinning. Gåvorna till biståndsorganisationerna strömmar in och söndagens manifestation samlade 15000 deltagare på ett regnigt Medborgarplatsen. På många andra platser hölls liknande manifestationer. Många enskilda initiativ tas nu för att bistå dem som är utsatta. Människors vilja att göra något blir nu en utmaning till våra politiker att ta nödvändiga politiska beslut för att möta flyktingkatastrofen genom långsiktiga lösningar av de grundläggande orsakerna.
Självklart är detta politiska frågor som kräver politiska lösningar, men för oss som kyrkor och enskilda kristna är det djupast sett en teologisk fråga. Han som en gång själv var flykting i Egypten och för vars föräldrar det inte fanns ”plats … inne i härberget” säger till oss: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder (och systrar), det har ni gjort för mig.” (Matteusevangeliet 25:40)
Vi påminns om det som sker runt Medelhavet under en vecka när reformationens kyrkor reflekterar över enheten mellan kristna och hur Jesus ber för sina lärjungar ”så att de blir ett”. Ärkebiskop Desmond Tutu i Sydafrika deklarerade en gång: ”att apartheid var för stark för att kunna bekämpas av en splittrad kyrka”. Så blir den pågående flyktingkatastrofen en ny kallelse till enhet för världens kristna.
Och vi ber på nytt: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Olle Kristenson
