Ett av de finaste orden jag lärde mig när vi arbetade som missionärer i Peru var ordet comunidad (på engelska community). På svenska säger vi nog oftast gemenskap, men det kan också betyda församling. Och det ligger kanske lite närmare innebörden i det spanska ordet. För det handlar framför allt om sammanhållningen i en grupp människor som binds samman av ett gemensamt intresse, en gemensam uppgift, ett gemensamt mål eller som är knutna till en viss plats. Det betyder att man är en del av något större, en erfarenhet som man delar med andra människor.
Att vara en del av en sådan gemenskap är något stort och blir en motkraft i en alltmer individualistisk tid. De kyrkliga basgrupperna (comunidades eclesiales de base) spelar fortfarande en viktig roll i Latinamerika och visar att människor som sluter sig samman kan utföra stora saker. Under åren efter Pinochets militärkupp 11 september 1973 sjöng man trosvisst sången Un pueblo unido, jamás será vencido (ett enat folk kan aldrig besegras) och sången spreds över hela världen bland människor som kämpade för demokrati och mänskliga rättigheter.
De här associationerna kommer till mig när jag tänker på ”enhetens söndag”, fjortonde söndagen efter trefaldighet som vi firade i många av våra kyrkor i söndags. Enhet och gemenskap, några av de viktigaste perspektiven för oss som kristna. Man kan tycka att det är något självklart, men kyrkans historia visar att det långt ifrån alltid har varit så. Snarare har det varit tvärtom med inbördes strider och splittring. Men det har alltid funnits människor i kyrkans historia som arbetat för enheten. Ofta har de mött motstånd, men de har drivits av övertygelsen att kyrkan är en eftersom kyrkans Herre är en och de har lutat sig mot den bön som blivit något av ett signum för vår tids kristna enhetssträvanden: ”Jag ber att de alla ska bli ett… Då skall världen tro på att du har sänt mig.” (Joh 17:21)
Denna Jesusbön ger oss i den ekumeniska rörelsen kraft att arbeta för kyrkans enhet, en enhet som inte betyder att vi måste tycka eller tänka likadant utan en enhet som rymmer olikhet och mångfald. Sveriges kristna råd är en del av den världsvida ekumeniska rörelsen och vi bärs av kraften i Jesu ord om att vi alla skall bli ett. Och när vi som kyrkor talar med samma röst, blir vår röst stark och trovärdig. Och då får orden en annan tyngd om det som vi har att säga om situationen i Syrien och Egypten eller om främlingsfientlighet och diskriminering i vårt eget land.
I gemenskap och enhet ber vi: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Se gärna Youtube-länken till:
“Un peublo jamás, será vencido”
/Olle Kristenson
