Jag sitter i kyrkan på första söndagen i advent och tänker på talesättet ”Bättre tända ett ljus än att förbanna mörkret”. Vi tänder ljus i vintermörkret. Ljusen blir fler och lyser allt starkare ju närmare julen vi kommer. De tända ljusen lyser upp vintermörkret.
Så sitter jag där i kyrkan och funderar. Räcker det att tända ljus när världen brinner? Är det inte bara en stor flykt undan verkligheten i en tid då människor är på flykt i en omfattning vi inte har sett sedan andra världskriget, i en tid då världens ledare samlas till avgörande förhandlingar om klimatet i Paris eller i en tid då terrorn slår till på olika sätt?
Men det är inte för att fly undan verkligheten som vi tänder ljus i våra kyrkor. Ljusen är en påminnelse om att det stora som julens händelser innebär, Gud kommer till oss som ett litet värnlöst barn i en krubba, ”eftersom det inte fanns inte rum för dem inne i härbärget” (Lukasevangeliet 2:7). Jesus delar denna verklighet med många av dem som är på flykt eller är hemlösa och snart ska han själv bli ett i mängden av världens alla flyktingbarn.
När vi tänder ljus i advent är det som en hoppets protest mot mörkrets krafter som hotar att lamslå oss. Också den minsta lilla ljuslåga lyser upp det mest kompakta mörker. Och ljuset är mer än en symbol. Kraften i detta fångas i en av julens texter: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Johannesevangeliet 1:5)
Vi som tycker att vi kan och ska ta emot människor som är på flykt undan våld och krig och som söker en tillflykt hos oss i vårt land, kallas ofta naiva i våra dagar. Man tycker vi är naiva när vi tänder ljus i mörkret. Om det är detta som betyder att vara naiv så skäms jag inte för det. Jag tycker det är bättre att tända ljus än att förbanna mörkret.
Som kristna är vi burna av hopp. Vi är inte optimister eller orealistiska, utan just människor som bärs av hopp, ett hopp som grundas på ljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte har övervunnit. Detta ger oss kraft att leva i världen och visa öppenhet mot människor i utsatthet.
Låt detta hoppets ljus lysa i våra liv under adventstiden då vi förbereder oss att på nytt ta emot honom som kommer till oss i julnatten.
/Olle Kristenson
