Debattartikel i tidningen Dagen den 4 oktober 2012:
http://www.dagen.se/opinion/debatt/jas-ett-vagval-for-sverige/
Den 14 augusti 1814 slöts fred mellan Sverige och Norge efter några månaders stridigheter. Sedan dess har Sverige åtnjutit närmare 200 år av fred. Det är två sekler som i högsta grad bidragit till att ge Sverige ett internationellt rykte som fredsnation och som föregångsland gällande kampen för människors rättigheter, internationell solidaritet och försvar av folkrätten. Den bilden står fortfarande stark när vi, företrädare för olika kyrkor och kristna organisationer i Sverige, möter andra inom den globala ekumeniska rörelsen. Men vi ser med oro hur den bilden också mer och mer utmanas av det Sverige som är en av världens största exportörer av högteknologiska vapensystem och av svenska företag som direkt eller indirekt hjälper repressiva regimer upprätthålla sin kontroll.
Redan för fem år sedan uttryckte den förra försvarsberedningen att ”utmaningar och hot mot målen för vår säkerhet är föränderliga, gränslösa och komplexa”. Även EU:s säkerhetsstrategier nämner klimatförändringar, global råvarubrist och ökande matpriser som några av de främsta hoten mot Europas framtida säkerhet – definierat enligt den klassiska, militära säkerhetsdefinitionen. Även vi som hellre diskuterar säkerhetsbegreppet med människan i fokus – mänsklig säkerhet – ser naturligtvis samma utmaningar. Ändå fortsätter världen försöka banka in skruven med en allt större hammare. Under 2000-talets första decennium har världens samlade försvarsbudgetar ökat med i snitt 4,5 procent per år. Samtidigt är det fredsbyggande arbetet desperat underfinansierat och underprioriterat.
Det är därför vår övertygelse att vi behöver söka andra vägar än den militära för att säkra den framtida freden. I många sekler har vi diskuterat ”det rättfärdiga kriget” och hur väpnade konflikter kan regleras. Tveklöst har de så kallade ”krigets lagar” och framväxandet av den internationella rätten betytt oerhört mycket för skyddet av civila i konflikt. Samtidigt har det inneburit fokus på kriget som norm. När Kyrkornas världsråd, representerandes 560 miljoner kristna i 110 länder, samlades till fredskonferens på Jamaica förra året valde man att i stället vända på begreppet och arbeta för ”den rättfärdiga freden”.
Sverige har en unik möjlighet att tillsammans med våra skandinaviska grannar gå före i utarbetandet av en ny säkerhetspolitik där ett fortsatt värnande av folkrättens principer går hand i hand med utökade satsningar på både nya och beprövade metoder för fredlig konfliktlösning och förebyggande. Den nya försvarsberedning som tillsattes i somras ska lämna sin första rapport den 1 juni 2013 vilken i sin tur kommer ligga till grund för ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut gällande från 2015 och framåt. För Sveriges roll på den internationella scenen är det en avgörande politisk process som vi kommer att följa nära.
Vi vet redan nu hur problembilden ser ut globalt. Vi vet redan nu att skruven är en skruv. Vi förväntar oss därför en försvars- och säkerhetspolitik som är inriktad på att ta fram skruvmejslar i stället för hammare. En försvars- och säkerhetspolitik som ökar finansieringen till de civila komponenterna i Sveriges internationella fredsinsatser, som stöder befintliga och utvecklar nya initiativ kring fred och försoning, som riktar insatserna mot grundorsakerna bakom problemen. Innovativ miljö- och klimatpolitik är effektiv säkerhetspolitik. Fattigdomsbekämpning är effektiv säkerhetspolitik. Hållbar naturresursutvinning är effektiv säkerhetspolitik.
Det vi verkligen måste fråga oss är om satsningar på ett nytt ”Super-Jas” och en fortsatt topplacering i internationell vapenexport är det. Valet 2014 markerar 200 år av fred i Sverige. Oavsett vilken politisk färg det blir på den regering vi då går till valurnorna för att välja är det den som kommer att visa vilken väg Sverige ska ta framöver. Vill vi fortsätta vara en fredsnation?
Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare, Gemensam Framtid Annika Damirjian, generalsekreterare, Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd Eva Christina Nilsson, generalsekreterare, Svenska missionsrådet Peter K Sjögren, Executive Director, Life & Peace Institute Sofia Walan, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen Karin Wiborn, generalsekreterare, Sveriges kristna råd
