Det ekumeniska dokumentet Charta Oecumenica fyller 20 år i år.
I denna jubileumsartikel har skribenten Magdalena Dahlborg samlat röster från olika kyrkor och samfund om dokumentets betydelse.
Eller brist på betydelse.
Dokumentet har nämligen både välkomnats och kritiserats.
År 2001 skrev KEK (Europeiska kyrkokonferensen), som samlar många ortodoxa, lutherska och reformerta kyrkor i Europa, tillsammans med den katolska europeiska kyrkokonferensen CCEE under ett dokument som bar stor förväntan. Charta Oecumenica skulle peka ut vägar framåt, ge riktlinjer för gemenskap och samarbete, och i förlängningen låta de kristna i Europa växa samman allt mer.
Chartan är inte dogmatiskt bindande, utan ett arbetsdokument, en gemensam programförklaring kunde man kanske säga, tänkt att sammanfatta var kyrkorna ansåg sig vara och vilja, och ge en riktning för fortsatt gemensam vandring.
I Sverige översattes chartan snabbt och lanserades brett och festligt. Sveriges kristna råd tillsatte en arbetsgrupp för chartans implementering, och efter några års arbete i gruppen lanserades Tio tumregler för en god ekumenik som fortfarande är i bruk.
Men vilken roll spelar chartan i praktiken? Jenny Sjögreen, präst i Svenska kyrkan, lutar sig mot texten när konkreta ekumeniska handlingar, som upplåtelse av kyrkorum, ifrågasätts: texterna blir ”ledstänger att hålla i själv när det kommer starka röster åt ena eller andra hållet.” Men hon menar också att det som är centralt inte är själva formuleringarna i texterna, utan processen som omgärdar dem och som innebär en större gemenskap och ömsesidig förståelse. Därför, menar Jenny Sjögreen, är det å ena sidan viktigt att kritik mot formuleringarna får komma fram och att specifika uttryck diskuteras, men å andra sidan viktigt att man inte fastnar där. Det som spelar roll är det faktiska livet, och då stämmer inte formuleringarna i chartan helt med hur vi gör i verkliga situationer.
Charta oecumenica har kritiserats från olika håll – som sig bör när det rör ett sådant dokument. Bland annat finns kritik mot just att den inte är dogmatiskt bindande, och följaktligen inte är tvingande. Annan kritik rör formuleringarna om synlig enhet och hur relationen till människor av annan tro – i synnerhet islam – beskrivs. Dessutom är gränserna mellan evangelisation och proselytism inte självklara, särskilt när kyrkosynen skiljer sig åt mellan samfund. Daniel Alm, föreståndare för Pingst – Fria församlingar i samverkan, konstaterar att hans relation till chartan främst har handlat om att försvara den (och rörelsens ekumeniska engagemang) i de egna sammanhangen. ”Det finns en ganska etablerad uppfattning om att vårt medlemskap i SKR innebär att vi har svurit lojalitet till det här dokumentet och därmed tanken på en enda stor världskyrka.” Liknande uppfattning om ekumenik finns också i ortodoxa sammanhang. ”Ekumeniken har kommit att bli negativt laddad. Katholikos uppfattas som att alla ska bli del av påvens kyrka, alla ska bakas ihop till ett”, säger Misha Jaksic, som under många år samordnat den ortodoxa kyrkofamiljen i Sveriges kristna råd. ”Katolsk och ekumenisk kan som begrepp få människor att lämna en församling om de nämns.” Dessa uppfattningar står alltså närmast i motsats till den först nämnda kritiken om bristande tyngd.
I Frankrike är chartan inte så spridd, säger Pierre-André Mauduit OP, ordförande för Katolska ekumeniska nämnden, och ekumeniken är inte så synlig som i Sverige. ”När biskoparna samlas finns representanter från de andra kyrkorna, men katolska kyrkan är så stor att vi glömmer att andra finns. Men här i Sverige blir vi alltid påminda om att det finns andra.” Han konstaterar att katolska kyrkan i Sverige, Stockholms katolska stift, har någonting att lära de ”katolska” länderna i Europa. ”Det är speciellt att vara i minoritet, och beroende av andra.” Samtidigt måste mottagandet av ett dokument få ta tid. ”Det är vad vi gör utan att tänka som blir intressant”, säger han – chartan har spelat roll för det kyrkliga landskapet i Sverige och Europa även om texten i sig inte är känd av alla.
(Foto: Kristoffer Lignell, E Sjögreen, Mikael Stjernberg, Josef Maxson)
Charta Oecumenica är ett arbetsdokument, det är inte färdigt. Jenny Sjögreen menar att skrivna texter är viktiga för att ha någonting att luta sig mot, men en konkret fysisk produkt kan också innebära att processen upplevs som ”färdig”. Samtidigt finns det en rad frågor i chartan som skulle må bra av att diskuteras mer aktivt: vad menas med synlig enhet, och vilken roll spelar eukaristin? Var går gränserna mellan evangelisation och proselytism? Vad innebär respekt för människor av annan tro, i synnerhet i relation till missionsbefallningen?
Efter tjugo år med Charta Oecumenica är dess budskap ändå väl integrerade i svensk kristenhet. Gemenskapen är levande över traditionsgränserna, och det finns en generositet och ett samarbete både på församlingsnivå och mellan kyrkoledare. Samtidigt finns det i chartan en inbyggd uppmaning till fortsatt arbete.
I ett Europa, och en värld, där gränser går genom länder och gemenskaper snarare än mellan dem, kan kyrkorna ”vara motkraft genom att lyfta på många perspektiv och visa på mångfaldens möjligheter och den större gemenskapen”, säger Jenny Sjögreen. ”Med digitaliseringen möts människor från hela världen på sätt som är mer flytande och omfattande än tidigare. Det ger hopp.”
Text: Magdalena Dahlborg
Faktaruta:
- KEK (eller CEC) är Konferensen för europeiska kyrkor och samlar över hundra kyrkliga gemenskaper och organisationer från ortodoxa, lutherska och reformerta traditioner.
- CCEE samlar de europeiska katolska biskopskonferenserna, och har ett nära samarbete med KEK.
- Traditionellt har de pentekostala gemenskaperna varit kritiska till den etablerade ekumeniken, och de stod utanför chartan vid lanseringen 2001.
Beställ och/eller ladda ner Charta Oecumenica på svenska:
Charta Oecumenica på svenska finns både för beställning och nedladdning här.
