Vissa veckor blir jag extra medveten om den mångfald vi är inom Sveriges kristna råd. Mångfald när det gäller kultur och kyrkliga traditioner men också vad gäller verksamhetsområden eller områden där vi för samtal med varandra, där vi i någon mening vill vara kristenhet tillsammans.
Just nu är det ett par sådana veckor där firande av Ärkebiskop Benjamins 20-åriga ledarskap i Syrisk-ortodoxa kyrkan blandas med Svenska kyrkans kyrkomötes högtidliga öppnande. Ett samtal med en nyare afrikans kyrka med behov av lokal till gudstjänst och möten blev dagens första möte. Tidigare i veckan har jag hunnit med samtal på UD om nedrustning inför kommande förhandlingar i New York och möte med människor som arbetar med migrationsfrågor vid domstolarna för fördjupad kunskap om konversion och om det går att mäta genuinitet vid byte av religion. I morgon väntar nätverksträff om Kyrka – funktionshinder, viktigt och ömt samtal om gåvan att finnas till och efter en förhoppningsvis stärkande helg är det tid för årets kyrkoledardygn.
Jag är så tacksam att det ekumeniska samtalet har många ingångar. Jag är också tacksam för vår mångfald och ber ivrigt att vi ska behålla den när vi samtidigt vill verka för enhet. Det är en sak att vara ett i Kristus, en annan sak att vara likformig och orolig för att bryta mönster.
Det ekumeniska arbetet ska vara en brokig bukett såväl när det gäller det vi gör tillsammans och det vi är. Därför är alla dessa ingångar, som är viktiga för olika medlemskyrkor, en förutsättning.
Och kanske är det naivt, men jag vill också tro att när vi i en försonad mångfald deltar i samhället i olika frågor får vi bidra med pusselbitar till fred, jämlikhet, rättvisa och mänsklig värdiget.
För så älskade Gud världen …
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred
/Karin Wiborn
