Jag har några upplevelser där barns sätt att skapa teologi genom lek och allvar på djupet påverkat mig. Min äldsta dotter lärde mig förstå att alltför ”bråttom” betyder risk att missa det som är spännande och fascinerande när hon inte ville skynda till dagis. Hon stannade vartannat steg och jublade över myror, löv och stenar. Det var först när jag kapitulerade genom att sluta dra i hennes arm för att komma vidare och i stället satte mig ner och gå in i hennes värld som vi så småningom kom framåt. Jag kom några minuter försent till ett inte livsviktigt möte. Jag fick ett ögonblick som lärde mig att stanna upp för att komma vidare och jag bjöds in att se världen som hon. Oförglömligt. Ett kusinbarn, kanske fem år gammal, påminde mig några år senare om barnens goda förmåga att planera tiden efter behov. När hennes farfar, min morbror, begravdes. Vid avskedet runt kistan stod hon en lång stund och plockade upp rosenblad efter rosenblad som hon hade samlat i en ask hon fått av sin morfar strax innan han dog. Rosenbladen placerades på kistan i takt med att våra tårar föll. Det var som att hon hjälpte oss alla att sörja och att vara i sorgen och avskedet fram till sista rosenbladet var omsorgsfullt placerat.
I söndags hände det igen. Sista dagen i årets Bönevecka för kristen enhet. Jag predikade utifrån böneveckans tema och texten om Jesus och den samariska kvinnan. Om möten som ömsesidigt förvandlar; Jesus behövde något att dricka och kvinnan erbjöds det eviga livets vatten. Om nödvändigheten att vara öppen i möte med en okänd, en främling, så som kvinnan var i mötet med den främmande mannen som satt där vid brunnen. Det var några barn i kyrkan, bland annat ett par tjejer i två – tre års ålder, som rörde sig mycket i de främre raderna, men jag märkte inte så mycket av dem. I slutet av gudstjänsten, innan välsignelsen, kastade jag en blick mot predikstolen, och fick syn på en fantastisk installation. På två pallar låg varsin docka, en ljus och en mörk, bäddade med papperstäcke. Det var som ett par i stilla ro vid brunnskanten, där det levande vattnet flödar. Flickorna, som rimligen inte förstod predikan, som inte var det minsta barnvänlig, hade helt enkelt gjort en perfekt tolkning av vad jag ville ha sagt.
Så fick jag med mig en hälsning att leva med rakt in i ett par veckor fyllda av manifestationen Vägra hata! och World Interfaith Harmony week. Det är en konst – och en viktig konst – att inte ha så bråttom och så precist att barnen inte hinner eller tillåts bidra med sitt evangelium i världen.
/Karin Wiborn
