Söndagens gudstjänst i den församling jag kallar min förbereddes och genomfördes av några ungdomar. En gymnasieelev och en kille mellan 25 och 30 levererade en utmärkt bönsöndagspredikan som fick mig att göra flera nya insikter, scouterna, som har en stor del av mitt hjärta, fick sina terminsmärken och allting var sådär bra som när det är ”bra”. Närhet, enkelhet med stråk av helighet. I min frikyrkliga tradition.
När jag kommer hem, fylld av detta, så ringer SVT på arbetstelefonen och undrar om det stämmer att det inte utsetts någon kardinal från Sverige tidigare. Jag inser att jag missat något, och förstår att något stort hänt i Rom.
Biskop Anders Arborelius, en av SKRs vice ordförande och en viktig person i Sveriges kristna råds enhetsarbete har utsetts till Kardinal av påve Franciscus.
För första gången en kardinal från Sverige. Och jag är nyfiken. Jag tänker på att Sveriges kristna råd är en av världens bredaste ekumeniska råd med katoliker, ortodoxer, frikyrkliga och lutheraner. Vad betyder utnämningen för ekumeniken här hemma och för den världsvida kyrkan? Sverige blir tydligare i den katolska världen, och katolska kyrkan får möjligen större uppmärksamhet i Sverige.
Stockholms katolska stift har naturligtvis kommit fram ur de perifera trakterna under det senaste året. För ett knappt år sedan helgonförklarades Maria Elisabeth Hesselblad. Och för drygt ett halvår sedan uppmärksammades reformationsminnet genom en högtid i Lunds domkyrka av Lutherska världsförbundet och Vatikanen. Vågar jag hoppas på att det kristna enhetsarbetet, ekumeniken är en bidragande orsak till utmärkelsen av biskop Anders? Vågar jag hoppas på att alla de samtal som äger rum mellan kyrkorna i Sverige och som i flera fall inbegriper Stockholms katolska stift, kan ha betydelse för romersk-katolska kyrkans syn på protestantiska och efterreformatoriska kyrkor?
Så blandas i mig glädjen över det enkla frikyrkliga väckelsearvet med lekmannaledd gudstjänst och den stora katolska kyrkans världsvida organisering och strävan efter att inrymma impulser också från nordisk kontext.
Biskop Anders, all Guds välsignelse i detta uppdrag som jag inte riktigt förstår vad det är, men jag förstår att det är såväl en ärofylld utnämning som ett ansvarstagande i världens största kyrka. Låt oss glädjas med Stockholms katolska stift, och låt oss leva i förvissningen att det också är ett uppmärksammande av svensk kristenhet.
”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.
/Karin Wiborn
