Det var något magiskt luften när nästan tusen latinamerikanska teologer inledde sin teologiska konferens i São Leopoldo i södra Brasilien i söndags kväll. Bakgrunden är att det i dagarna är 50 år sedan Andra Vatikankonciliet inleddes och drygt 40 år sedan den peruanske prästen Gustavo Gutiérrez bok Teología de la Liberación (Befrielseteologi) publicerades.
Andra Vatikankonciliet kom att förändra mycket i den katolska kyrkan. Påven Johannes den XXIII hade tre ambitioner med konciliet: man skulle teologiskt reflektera över det moderna samhället, mötet med människor av annan tro samt de fattigas situation. De två första punkterna diskuterades ingående. Däremot fick inte frågan om de fattiga och deras situation så stort utrymme trots att påven tidigare samma år hade sagt att kyrkan skulle vara en kyrka för alla och särskilt för de fattiga.
Mot slutet av konciliet 1965 samlade påven Paulus VI de latinamerikanska biskoparna för att diskutera uppföljning i Latinamerika, vilket ledde fram till den andra latinamerikanska biskopskonferensen i Medellín 1968. Här stod däremot de fattigas situation i centrum. Och samma omvälvande roll som konciliet kom att spela för den katolska kyrkan i stort kom Medellín-konferensen att spela för kyrkan i Latinamerika.
Vid tiden för Medellín hade latinamerikanska teologer börjat fundera över hur man skulle möta de fattiga och begreppet befrielseteologi föddes strax innan Medellín. Här fick nu dessa teologer stöd av biskoparna att fortsätta utveckla den befrielseteologiska reflektionen och en mycket dynamisk period inleddes, inte bara inom den katolska kyrkan utan också i de protestantiska. Under 70- och 80-talen blomstrade befrielseteologin och spreds över hela världen. Men sedan minskade intresset. En del som förknippade befrielseteologin med marxism menade att den inte längre var relevant efter murens fall och Sovjetunionens kollaps i Europa.
Så det var kanske inte underligt att en ung kvinna i tjugoårsåldern för något år sedan lite förvånat konstaterade efter mötet med några äldre teologer: ”Och jag som trodde att alla befrielseteologer var döda.” Och här är de nu i São Leopoldo alla befrielseteologer av betydelse, unga och gamla, kvinnor och män, lekmän och präster. Så för att travestera Mark Twain: Ryktet om befrielseteologins död är betydligt överdriven.
Men, och det är viktigt att komma ihåg, befrielseteologin lever inte för att man samlas till konferens utan för att det finns präster och lekfolk som är villiga att arbeta i solidaritet med de fattiga. Och genom att detta sker blir man ett profetiskt tecken som påverkar kyrkan och dess teologi. Vi är bara ett tiotal européer här, vilket är att beklaga för också vi i de europeiska kyrkorna har mycket att lära av den latinamerikanska teologin.
/Olle Kristenson
