Jag sitter i Helga trefaldighets kyrka i Uppsala och funderar över söndagens tema, Rik inför Gud. Och jag kan inte släppa tankarna på tro och politik efter den senaste veckans händelser med valet i Svenska kyrkan, regeringsombildningen med den nya arbetsmarknadsministern i Sverige och den långa intervjun med påven Franciskus i jesuittidskriften La Civiltá Cattolica. Sällan har väl ”kyrkliga” nyheter under så kort tidsperiod på senare tid fått ett sådant genomslag i svenska medier. Och många har säkert blivit förvånade både från kyrkligt och sekulärt håll.
Vad säger detta om kyrkornas och religionens roll i vårt samhälle? En sak är uppenbar och det är att religionen fortfarande spelar en viktig roll för många människor i vårt land trots att detta inte längre ger så tydliga nedslag i det offentliga livet. Tron anses vara en privatsak, som helst knappt ska märkas i det publika rummet.
I den offentliga debatten sker ofta en sammanblandning mellan det ”sekulära samhället” och den ”sekulära staten”. Denna bygger bland annat på den felaktiga utgångspunkten att religion och människors tro enbart hör till den privata sfären och ska synas så lite som möjligt i det offentliga livet. Men inte ens i ett av världens mest sekulariserade länder kan vi tala om ”sekulärt samhälle” eftersom religion och tro fortsätter att ha betydelse för väldigt många i vårt land. Att staten ska vara sekulär och neutral är däremot ganska självklart i ett demokratiskt och pluralistiskt land. Historien visar upp förfärande exempel när staten inte varit sekulär både historiskt och i nutid.
Att årets kyrkoval fick ett så stort allmänintresse är kanske därför inte så konstigt. Debatten om den nya arbetsmarknadsministerns personliga tro andas däremot en viss beröringsskräck för tro och religion, som kanske bottnar i en stor osäkerhet om hur man medialt ska hantera offentliga personers tro. Debatten har stora likheter med debatten tidigare i år om Omar Mustafas vara eller inte vara i den socialdemokratiska partistyrelsen. I båda fallen har man ifrågasatt deras politiska trovärdighet på grund av deras tro på liknande sätt som om de utnyttjat svart barnomsorg eller smitit från TV-avgiften.
Valrörelsen inför kyrkovalet fick medial uppmärksamhet genom SSUs valfilm som slutar med påståendet att Jesus var socialdemokrat. Det var han förstås inte och det tror ju inte de socialdemokratiska ungdomarna heller, men de lyckades få uppmärksamhet. Och Jesus var förstås inte heller kristdemokrat eller sympatisör av något annat politiskt parti. Därmed inte sagt att hans budskap inte har med politik att göra. Att han tog parti för de fattiga och utsatta råder det inget tvivel om, precis som SSU-filmen lyfter fram.
Även om solidariteten med de utsatta för oss kristna i första hand handlar om tro och att vara trogen vår kallelse, så har det politiska konsekvenser för oss alla i vårt eget handlande. “När jag gav de hungriga mat kallade man mig helgon. När jag frågade varför människor är hungriga kallade man mig kommunist.” Orden är den brasilianska biskopen dom Helder Cámaras.
Och då blir texterna på sjuttonde söndagen efter trefaldighet som jag lyssnar till i kyrkan så utmanande. Det handlar om att inte bygga tryggheten på materiella ting, att inte samla skatter på jorden. Kärleken till pengar, säger Paulus, är roten till allt ont. Att vara rik inför Gud är något annat, vilket säkert Edvard Persson säkert hade i tankarna när han skrev sången En fattig trubadur:
”Du kan ingenting ta med dig dit du går, nej du kan ingenting ta med dig dit du går. Du behöver inga penningar när du vid porten står. Och du kan ingenting ta med dig dit du går.”
Så låt oss i trohet med vår kallelse att vara Jesu lärjungar i världen fortsätta be: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Olle Kristenson
