Jag lyssnade till FNs flyktingkommissarie António Guterres i söndagens (8 februari) Agenda i Sveriges television. Han intervjuades med anledning av den svåra flyktingsituationen i världen idag, särskilt i Syrien. Inte sedan andra världskriget har världen haft så många flyktingar. Mot slutet av intervjun får han frågan om han aldrig misströstar.
”Aldrig”, svarar han. ”Det finns ingen anledning till det. Jag är varken pessimist eller optimist. Jag är målmedveten.” Det påminner mig om den peruanske prästen Gustavo Gutiérrez som, mitt under det politiska våldets tid i Peru som förde landet till randen av inbördeskrig på 1980- och 90-talen, sa ungefär så här i en tidningsintervju: ”snararare än optimist är jag en man som bärs av hopp”.
”Hoppet är det sista som överger människan”, säger vi ibland lite slentrianmässigt utan att närmare tänka på vilken kraft det ligger i det. Guterres och Gutiérrez må uttrycka sig olika, men jag tycker att de talar om samma sak. Målmedveten i en svår situation kan man knappast vara om man inte bärs av hopp.
Vårt kristna hopp bottnar djupast sett i tron på uppståndelsen. När Jesus uppstår från det döda spränger han dödens gränser och visar att ingeting längre är omöjligt. Att vara buren av detta hopp är kanske den kristnes viktigaste bidrag in i en värld där ondskan inte tycks ha överhanden.
Krig och konflikter tycks ofta ha religiösa övertoner och det är tacksamt för krigsherrar att legitimera våldet religiöst. Även om vi varit förskonade från krigets fasor många år i vårt land, så frodas hatet på olika sätt fast i mindre skala. Moskéer sätts i brand, judar vågar inte röra sig fritt i vissa områden och en del kyrkor har fått hakkors inristade på sina byggnader. Det var mot den bakgrunden som Sveriges interreligiösa råd genomförde Vägra hata-kampanjen där budkavlar om fred och försoning delades mellan kyrkor, moskéer och synagogor på flera platser i vårt land. På onsdagen i förra veckan överlämnades budkavlen till samfundsminister Alice Bah Kuhnke.
Och den här veckan fick statsminister Stefan Löfven ta emot budkavlen i samband att han bjudit in företrädare för de ledande trossamfunden i Sverige representerade av Sveriges kristna råd, judiska centralrådet och Sveriges muslimska råd. Under en timme samtalade vi om situationen med ökande uttryck för hat och oförsonlighet riktat mot olika religiösa grupper. Vi var rörande överens om allvaret i situationen och samtalet handlade om hur vi gemensamt kan agera. Statsministern utmanade oss att gå vidare med att omsätta tankarna i kampanjen i praktiken, samtidigt som han uttryckte en vilja att aktualisera frågan i andra sammanhang, kanske rentav vid nästkommande regeringssammanträde. Tillsammans har vi, regering och företrädare för trossamfunden, ett gemensamt ansvar att verka för att hatet och oförsonligheten minskar i vårt land. Vårt möte med statsministern är förhoppningsvis ett steg på den vägen.
/Olle Kristenson
