Anna-Maria Tuftström, från den frikyrkliga kyrkofamiljen, delar nu med sig av reflektioner efter att arbetsgruppen för jämställdhet träffats för andra gången på sin pilgrimsprocess. Den här gången träffades gruppen på Stiftsgården Rättvik.
“Att gå bredvid.” “Både och.”.
De korta meningarna fastnar hos mig under dygnet vi varit tillsammans. Våra värdar är den lutherska kyrkofamiljen och vi har samtalat, delat likheter och olikheter, lyft ”det som skaver” – och där, i mötet mellan olika kyrkofamiljer, delat tro, lära och liv med kyrkornas gemensamma röst om hopp och mening.
Cecilia Nahnfeldt och Marit Norén inleder med sina historiska perspektiv, om jämställdhet, kön och makt. Det allmänna prästadömet lyfts fram, som när det lilla barnet tas emot i församlingen, alla barn behandlas lika, alla får ta del av Guds löften och omsorg. Det fortsätter med hur brudparet går sida vid sida upp för gången, hur de gett varandra löften, ömsesidigt och frivilligt; att stå vid varandras sida, stötta och leda tillsammans. Att vara ett tecken på Guds kärlek och ett vittnesbörd för omgivningen. Vidare till önskan som i en känsla av irritation och behov av förändring ledde till att kallelsen till och ämbetet som präst öppnades upp för kvinnor i slutet av 1950-talet.
Jag tar in tankarna kring hur våra föreläsare menar att kyrkans teologi innebär att gå bredvid. Inte gå före och leda, inte att gå bakom och pressa på, nej, det handlar om att gå bredvid.
Anna-Maria Tuftström
Att inte stå still. Att ständigt lyssna in samhällsförändring i bibelsyn och bibeltolkning, att vara relevant genom att förändras och anpassas. Luthersk tradition handlar om att vara nära samhällsordningen. Att som Gud vara tillgänglig och öppen för den som vill komma. Att inte vara rädd för att förlora något utan återfå och erhålla en större del av Gud, något mer. Eller som det uttrycktes på ett prästmöte i Svenska Kyrkan 2006 i frågan om kvinnliga präster:
”Är detta en fråga eller en människa? Om det handlar om en människa är det teologi – att människor är skapade lika…”. Alltså en präst som råkar vara kvinna.
Vi delar några HBTQ+ ungdomars berättelser, hur de mött en präst, en församling, en miljö de upplevt som en säker och en trygg plats. Där samtalet, gemenskapen och aktiviteter ger dem en självklar plats att dela sin tro och sina livsfrågor. Där det är ok att fortsätta läsa, tolka och tolka på nytt de texter som inspirerats av Gud och skrivits ned av människor för så länge sedan och som fortfarande vägleder. Där välkomstrundan på ungdomskvällen innehåller en möjlighet till att dela sitt pronomen – ”Hej, jag heter __ och jag vill kallas hen/dem/hon/han”. Att i den enkla hälsningen få landa i att det här är jag och jag är ok. Men även dela den oro som ungdomarna erkänner finns där, att alltid behöva stå till svars för sina ”bokstäver”, hur ska min nästa nu (be)möta mig?
På ytan kan det se ut som om vi har våra olikheter och skillnader i teologi och sätt att vara kyrka mellan samfunden, men i samtalen förstår jag att det inte är så enkelt. Ibland finns gemenskapen och samstämmigheten mer mellan människor i olika samfund än i den egna gemenskapen och det egna samfundet. Kan man i ett samfund leva med mer än en väg, en tolkning? Finns det utrymme att tro olika inom mitt samfund och inom kristenheten? Att tolka Guds Ord utifrån samhället men även tolka samhället utifrån Guds Ord?
Kanske är det så enkelt som sades tidigare – att det handlar om människan i första hand och våra frågeställningar i andra hand – att helheten visar på Guds tankar för sin skapelse? Att det inte har med att göra med vem jag är som person, namn, kön och intressen i livet utan mer om vad jag är – en människa, Guds skapelse med ovärderligt värde som kan tjäna och betjäna utifrån den kärlek som utgår från Gud?
Antingen eller. Både och. Framför, bakom, bredvid. Alltid. Aldrig. Vi människor är lika i mångt och mycket, men vi upplever, känner och ser världen och oss själva på ibland väldigt olika sätt. Hur kan kyrkan vara en Guds mötesplats för människor idag – är det genom förändring eller att inte förändra något alls? Eller både och?
Jag är här för att jag vill pröva och lära. Jag vill möta utmaningar och dela dessa med mina syskon. Jag lämnar Rättvik och bär med mig berättelser om både hopplöshet och hopp. Under pilgrimsvandringen får jag ta itu med nya utmaningar och sätt att tala om Guds teologi. Många frågor väcks på vägen och jag kan bara dela dem med dig i väntan på att finna svar längre fram.
Jag vilar i Guds omsorg om dig och mig och våra kyrkofamiljer. Guds tankar, tolkade av oss människor, lämnar oss ett möjligt ”tillsammans” genom trosbekännelsen. Där får Gud Fader Allsmäktig, Jesus Kristus, vår Herre och den helige Ande räcka ut sin stora famn mot en skapelse som tål mycket mer variation än vi kan förstå.
/Anna-Maria Tuftström, frikyrkliga kyrkofamiljen
