”I öster stiger solen opp och sprider guld på sky. Hon stiger över bergets topp, bestrålar stad och by.”
Sällan har väl orden i den gamla morgonpsalmen åskådliggjorts på ett tydligare sätt än under påskdagens högmässa uppe på Olivberget i Jerusalem med svenska församlingen i år. Vända mot öster och blickande ut över Juda öken såg vi solen gå upp och stiga på himlen under gudstjänsten som sedvanligt inleddes med påskropet: ”Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden.”
Att fira påsk i Jerusalem är mycket speciellt. Skärtorsdagens nattvardsfirande i den lutherska kyrkan i Gamla stan under ledning av den palestinska biskopen Munib Younan följdes av en vandring till Getsemane och avslutande bibelläsningar, psalmsång och bön utanför den rysk-ortodoxa Maria Magdalena-kyrkan. Sedan trängdes vi med andra pilgrimer under Långfredagens Via Dolorosa-vandring i Gamla stan med avslutning vid Den heliga gravens kyrka. Och så påskdagens högmässa med förnyelse av doplöftena på Olivberget.
Firandet av det allra heligaste och största i vår kristna tro blandas med vardagen, ultraortodoxa judar skyndar fram i gränderna för att be vid Västra muren, försäljarna öppnar sina stånd längs Via Dolorosa, israeliska soldater och poliser står i grupper och vakar över säkerheten. Vanliga Jerusalembor flanerar tillsammans med turister från när och fjärran.
Kanske är det inte mer annorlunda nu än det var den påsken för snart 2 000 år sedan, som vi kristna samlas kring varje år och som vi bygger hela vår tro på. Då som nu var människors från världens alla hörn samlade, då som nu var det liv och rörelse. Att fira påsk i Jerusalem både fördjupar vårt påskfirande och gör det mer konkret. Man inser hur nära platserna för passionsdramat faktiskt ligger.
Det tar inte mer än en halvtimme att gå från salen på övre våningen där Jesus instiftade nattvarden till Getsemane där han brottades med sina tvivel och sedan fängslades. Lika lång tid tar det att gå från Getsemane förbi Tempelberget till platserna där han förhördes och dömdes och sedan ungefär lika lång tid till Golgata.
Kanske störs man av myllret av människor och mullret av olika sorters ljud. Det kan vara svårt att uppleva den stillhet man ibland behöver för att meditera över innebörden i påskens händelser. Men samtidigt är det ju precis så här det är: vi kan inte skärma av oss från det som händer i samhället. Verkligheten tränger sig på och det är lätt att försöka fly undan. Alldeles särskilt tydligt blir det i Jerusalem. Då var landet ockuperat av romarna och den politiska situationen instabil. Däruppe på Olivberget kunde vi idag inte undgå att se hur muren breder ut sig i bakgrunden eller bosättningarna på palestinsk mark.
Påskens händelser för snart 2 000 år sedan ägde inte rum i ett politiskt och samhälleligt vakuum. Därför kan vi inte förledas tro att det skulle vara så för oss som firar påsk 2013. Påskens under bar de första kristna i tider av förföljelser och påskens under bär människor i svåra tider också i vår tid. Tron på uppståndelsen tar oss inte ut ur världen, tvärtom bär den oss genom den verklighet vi är en del av med övertygelsen att det är livet, inte döden som får sista ordet.
Därför kan vi frimodigt säga: Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden.
/Olle Kristenson
