Jag har alltid haft svårt för den nya formuleringen ”utsätt oss inte för prövning” i Herrens bön. Prövningar hör ju i själva verket till det kristna livets villkor, vilket tydligt kommer fram i texterna på den första fastesöndagen, t ex i texten från Jakobsbrevet (”Salig är den som håller ut då han prövas”, 1:12). Snarare handlar bönen om att be Gud om kraft att hålla ut i prövningens stund. Sedan blir övergången till andra söndagen i fastan naturlig. Den kämpande tron handlar om uthållighet att hålla fast vid tron på Jesus också när tillvaron runtomkring oss rämnar.
Den tredje söndagens tema är mer dramatiskt: Kampen mot ondskan. Det är lätt att se ondskans realitet i vår värld: sociala orättvisor som består, krig och terror som driver människor på flykt. Det är svårare att se tecken på godheten och i höstas fördes t o m en debatt i Sverige som ifrågasatte godheten som princip. Godheten betraktades som något suspekt och kyrkorna kallades naiva när vi t ex engagerade oss för en fortsatt generös flyktingpolitik. Det är inget självändamål att vi från kyrkligt håll engagerar oss i dessa frågor. Vi gör det för att han som går kärlekens väg kallar oss till efterföljelse och manar oss att känna igen honom i ”dessa minsta som är mina bröder” (Matteusevangeliet 25:40).
Professor Per-Erik Persson skrev i början av 1970-talet den lilla boken Att dela Guds hållning mot djävulskapet. Den titeln kan fortfarande bära som programförklaring när vi kristna reflekterar över vårt ansvar i vår värld. I protest mot ondskan i världen fortsätter vi att be oförtrutet: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Olle Kristenson