I lördags avslutades böneveckan för kristen enhet, som säkert är både den äldsta och mest omfattande återkommande ekumeniska manifestationen under året både internationellt och förmodligen också i Sverige. Varje år är det en ekumenisk grupp någonstans i världen som arbetar fram texter, gudstjänstförslag och böner för användning i de över 75 länder som uppmärksammar böneveckan. I år var det en grupp i Kanada som hade fått ansvaret och man hade valt temat ”Är Kristus delad?” utifrån inledningen av Paulus första brev till församlingen i Korint. Paulus hade nåtts av nyheter om splittring i församlingen med grupperingar som följde olika ledargestalter. Man kan riktigt känna hur upprörd Paulus är när han ställer den provocerande och retoriska frågan: ”Har då Kristus blivit delad?” (1 Kor 1:13).
För oss som arbetar ekumeniskt är svaret självklart ett rungande nej, men vi behöver ständigt påminnas om hur viktigt det är med uthållighet i bönen om kristen enhet. Och vi är många som förenas i den bönen runt om i vårt land. Och i år har vi påmints av våra vänner i Kanada att det finns ett samband mellan arbetet för kristen enhet och arbetet för solidaritet med och upprättelse av utsatta grupper i samhället. En enad kristenhet kan bli en kraft i arbetet för en helad mänsklighet, i linje med en bön som Olov Hartman, trots häftig kritik formulerade redan på 1970-talet i en tackbön efter nattvardsfirandet i Svenska kyrkans kyrkohandbok: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet.”
Man kan gärna se symboliken i att jag på böneveckans sista dag hade bjudits in till den årliga samrådskonferensen för Stockholms katolska stift då man samlar dem som har ansvar för den katolska kyrkans arbete för kristen enhet i Sverige. Jag mötte ett starkt engagemang och mycket kunskap när vi samtalade om Kyrkornas världsråds nya dokument om mission och synen på kyrkan. Även om katolska kyrkan står utanför Kyrkornas världsråd så har man varit med i processen som lett fram till dessa båda dokument. Lite kortfattat och förenklat kan man säga att dokumentet om kyrkan säger att kyrkan ska leva i mission och missionsdokumentet att missionsuppdraget tillhör kyrkans väsen: ”Därför finns kyrkan till genom mission liksom elden finns till genom att brinna. Om hon inte engagerar sig i mission upphör hon att vara kyrka.”
Arbetet med ekumenisk teologi, som är mitt ansvarsområde på Sveriges kristna råd, innebär många omväxlande frågor. Detta skriver jag från ett kylslaget Tallinn där vi är samlade till vårt årliga möte med kollegor i det ekumeniska arbetet i de nordiska och baltiska länderna. Samtal om viktiga gemensamma frågor varvas med besök i olika kyrkor för att möta våra olika kyrkotraditioner, som t ex morgonens besök i den lilla ortodoxa träkyrkan från 1700-talet i Tallinns hamnområde. Från början uppfördes den för fiskarna och har sedan dess genomgått flera olika etapper, bl a var den sporthall under sovjettiden. Nu är den varsamt restaurerad och fungerar som huvudkyrka för den estnisk-ortodoxa kyrkan. Besöket avslutades med en stilla bön innan vi vandrade vidare i vinterkylan till den metodistiska huvudkyrkan 15 minuters promenad därifrån.
Vid ett ytligt betraktande kan man tänka att detta är en illustration av kyrkans splittring som Paulus varnade för i brevet till församlingen i Korint. Men i grunden visar det på att vi i respekt för våra olika traditioner kan mötas i den gemensamma bönen för kristen enhet. Och detta tackar jag Gud efter ännu en dag i ekumenikens tjänst.
/Olle Kristenson
