Ja, jag erkänner. Jag är trött. Det värsta jag vet är att bekänna min begränsning – i ork och energi. Annan begränsning kan jag stå ut med, faktiskt tycka om. Jag måste inte kunna allt, jag behöver inte ha alla talanger och jag kan själv tycka att det är skönt att liksom ”gå fri” när någon frågar t ex om det finns en pianist i samlingen. Det är helt okej att inte kunna allt. Men att inte orka, det har jag svårare med. När det gäller mig själv.
Min familj känner till min akilleshäl. Vill någon att jag ska gå en extra mil är det bara att lägga till orden ”ifall du orkar”. Ett säkert knep att få mig till att fullfölja önskningen.
Bakom mig – som för många andra – är nu fyra arbetsamma månader samtidigt som vi har rört oss mot ett yttre mörker. Det är ganska tungt.
Men. Nu är det bara den sista lilla knycken, sedan är sträckan höst 2013 tillryggalagd, och det som har hänt har hänt, det som inte blev, blev inte. Det är en något befriande tanke.
I dag har jag varit på S:t Ignatius på ett seminarium med eleverna på folkhögskolan som läser ortodox teologi. Vi har talat om ortodoxa kyrkan och ekumeniken. S:t Ignatius är ett inte så litet ortodoxt under i vårt svenska samhälle, ett centrum för bildning och ekumenik inom den ortodoxa kyrkofamiljen, bland annat med mål att bättre kunna vara en samlad kyrkofamilj i den vidare ekumeniken. I ett samtal i väntan på maten förundrades vi över hur det vardagsarbete som kanske inte verkar så storslaget i vårt nu i ett längre perspektiv ingår i ett pärlband – eller radband – av händelser, val och insatser som till slut förändrar ett skeende, och innebär en stor förändring. Jag anknöt till processen gemensam framtid, som nu blivit Equmeniakyrkan. Lite senare flöt samtalet vidare till 70-talet och kampen mot apartheid i Sydafrika, och hur vi som var unga då ville se en förändring men hade svårt att tro på den. ”Det var ungefär som att idag tro på fred i mellanöstern”. ”eller som att muren i Berlin skulle falla”. Men det blev en förändring i Sydafrika. Nelson Mandela blev president efter ett långt fängelsestraff. Och Berlinmuren finns inte mer.
Nej, jag vill inte släppa taget om tron på en förändrad värld. Jag vill tro att det blir fred i Mellanöstern. Att kristna, muslimer och judar kan besöka sina heliga platser vid sidan av varandra, och ibland, när de sammanfaller, tillsammans. Jag vill tro att ingen förföljs eller förlöjligas för sin tro. Jag vill tro att vi hittar ett sätt att manifestera kristen enhet i respekt – och varför inte glädje över – våra olikheter. Jag vill tro på en värld där varje barn växer upp i kärlek och med tillräckligt att äta. Och jag vill tro på en mänsklighet som gör modiga livstilsval så att vår fantastiska planet har en framtid.
När jag hittar det där evighetsperspektivet, att våra tillsynes små val, insatser och händelser idag faktiskt kan vara världsförändrande, då är det nästan roligt att gå en extra mil då och då. Samtidigt så vet jag att det är där faran ligger. För att skapa måste också vilan vara där. Den skapande sjunde dagen när allt läggs till rätta. Hittar livskraft och Guds Ande får kraft att verka.
Ja, det är snart dags för lite julefrid. Det är snart dags att ta emot barnet som kommer oss till mötes. Men under ett par veckor till får vi förbereda oss genom att göra våra vardagsmirakel som inte ser så märkliga ut, men som på sikt kan förändra världen.
Och det är okej att vara trött mellan varven.
/Karin Wiborn
Illustration: Mattias Jönsson.
