Vi satte samman en enkel enkätundersökning som finns dokumenterad i rapporten ”Unga troende i samhället” som presenterades 19 februari i samband med ett frukostseminarium (bilden). Du har säkert inte missat rapporten som många medier rapporterat om, däribland TV4. Rapporten har också diskuterats i riksdagen. Rapportens slutsats är att det vore önskvärt med ett fördjupat studium som inkluderar fler religioner. Det skrev SKR:s presidium i en debattartikel i Svenska dagbladet samma dag som enkätundersökningen släpptes med adress till Anna Ekström: ”Det krävs en djupare undersökning om hur skolan verkligen lever upp till lagen”.
Vi har också fått bevis på att ungdomsorganisationernas känsla delas av många och inte bara unga.
För egen del började jag reflektera över vad som har varit okej och inte för några år sedan när Brottsförebyggande rådet, BRÅ, använde begreppet ”kristofobi” i ett sammanhang vid sidan om antisemitism och islamofobi. Man undersökte hot mot kyrkor och kristna utifrån det svåra säkerhetsläget för synagogor och moskéer. Jag blev uppringd och tillfrågad vad jag visste. Och nog är det så att en del kristna kyrkor utsatts för skadegörelse av grövre slag, främst ortodoxa kyrkor. Gissningsvis har det mer att göra med främlingsfientlighet än förföljelse på grund av tro. Den som hörde mig frågade om jag hade egna erfarenheter av kristofobi. Då började jag tänka tillbaka på min tid som pastor i förortskyrka och de budskap som klottrats på väggen. Gång efter annan. Fula ord, svåra och dyra att sanera, och en fasad som bär spår. Men det är väl inte så allvarlig, eller? Och min egen skoltid.
Att som pastorsbarn bli kallad ”pastorn” som tioåring av sina kamrater var kanske inte så farligt, eller? Jag kände mig nog inte mobbad, men jag växte upp i en upplevelse av att ha hög status i kyrkan av samma skäl som jag hade låg status i skolan. Att jag var pastorsbarn. Min fritid i kyrkan var liksom inte ett självklart samtalsämne på rasterna, något jag kunde dela med de flesta av mina skolkamrater, och i de fall det kändes lite tungt parerade jag det med att lida för min tro. Men var det okej?
Är det okej att troende ska känna sig dumförklarade i ett land med religionsfrihet i grundlagen? Nej, det är inte okej.
Jag vill arbeta för att stärka religionens plats i samhället. Det betyder inte att jag vill minska möjligheten att avstå från religion. Religions- och övertygelsefrihet handlar just om det. Att fritt kunna utöva sin tro – eller att inte tro. Men jag vill att vi ska kunna tala om tro och andlighet i all dess mångfald utan att det ska ses som något privat eller udda. Tron är inte mer privat eller udda än musik, konst, hälsa eller idrott. För oss som tror är det en del av livet, som så mycket annat, och är en del av identiteten, den jag är.
Jag är glad att leva i en sekulär stat, och jag vill leva i ett samhälle som förmår inkludera tro – och inte tro i ett normalt mänskligt liv. Tron är något vi kan tala om, diskutera, leva eller avstå från att leva och den påverkar vårt samhälle – som så mycket annat.
Kyrkornas gemensamma rapport öppnar upp för vidare studier för att hjälpa oss vidare som samhälle att stärka de mänskliga rättigheterna och respekten för varandra. Nu är den överlämnad till flera ministrar och med en stark förväntan om fortsatt arbete för att barn och unga ska kunna växa till kropp, själ och ande.
Karin Wiborn
Generalsekreterare, Sveriges kristna råd
PS. Om du missade vårt frukostseminarium så finns det att se i efterhand: Frukostseminarium. DS.
