Alltid en ny chans – Ragnar Asserhed värnar människovärdet i fängelset

I fängelset är frågor om skuld och försoning på allvar. Kanske är det därför Ragnar Asserhed alltid har dragits till arbetet med den andliga vården på häkten och anstalter. Han tror på möjligheten för människor att återupprättas.

Om kyrkornas församlingsmedlemmar på riktigt vill lära sig något om försoning så ska de besöka ett fängelse.
– Där kämpar människor med frågor om skuld och ansvar varje dag. Det är inget intresse eller hobby, det är på liv och död. Man är ensam och brottas med sitt inre, säger Ragnar Asserhed.

Han har mött hundratals intagna under årens lopp. Under stor del av sitt yrkesverksamma liv har han arbetat med att organisera kyrkornas besöksverksamhet, gudstjänster och andakter och andra aktiviteter som rör andlig vård på anstalter.
– Under alla år har bemötandet från Kriminalvården varit positivt. Alltid. Kyrkorna ses som en samarbetspartner som står på deras sida och vet vad de sliter med, säger Ragnar.

Även dömda har rätt att utöva sin tro

Religionsfriheten är grundlagsskyddad i Sverige och det innebär att var och en är ”tillförsäkrad” frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Det gäller även dem som är dömda till fängelse eller som sitter häktade.
– Det är ett starkt ord, att ”tillförsäkra” människor denna rätt. Kriminalvården ansvarar för att se till att lagen efterlevs, säger Ragnar.

Ragnar var med från början

Kriminalvården arbetar med frågorna via Nav, Nämnden för andlig vård, och 1988 blev Ragnar en av tre resesekreterare som anställdes för att sköta uppgiften. Ragnar, som var pastor inom dåvarande Svenska Missionsförbundet, var frikyrkornas representant. De andra två var en präst från Svenska kyrkan och en officer från Frälsningsarmén. De utgick från Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping, reste över hela landet och besökte växelvis södra, mellersta och norra Sverige, så alla myndigheter fick besök minst en gång per år. Uppgiften var att rekrytera, informera och inspirera de lokala Nav-ledamöterna, samt delta i nordiska och andra internationella konferenser för fängelsepräster.

Ragnar och hans kollegor ordnade bland annat en grundutbildning för alla nya medarbetare.
–På några häkten och anstalter fanns präster och pastorer som gjorde mer omfattande insatser med själavård och besöksgrupper. Men på vissa håll var det i stort sett vi resesekreterare som utgjorde den andliga vården. Det var inte hållbart i längden.

När Sveriges Kristna Råd, SKR, bildades 1992 blev Nav-arbetet ett av dess ansvarområden. Ragnar fick den nya tjänst som inrättades och uppdraget att som konsulent organisera verksamheten.
– Tre personers arbete skulle utföras av en. Jag fick bra kanslistöd, men tjänstens innehåll måste förändras från att resa runt till att samordna och idéutveckla.

Under 1990-talet växte behovet av den andliga vården inom kriminalvården. Nav började forma särskilda tjänster på alla större anstalter, tjänster som i stor utsträckning bemannades och avlönades av Svenska kyrkan. Frikyrkorna slöt avtal mellan kriminalvården och de lokala församlingarna om motsvarade tjänster.
– Men vi aktade oss för att tillsätta heltidstjänster, alla medarbetare skulle vara förankrade i en församling. Man behöver ett ”altare vid sidan om”. Det kan bli mycket negativt i fängelsemiljön, och det kan bli ensidigt.
– Där finns ofta en inbyggd spänning mellan intagna och personal. Det är inte så konstigt. Prästen/pastorn kan ibland få en medlande roll. Vi har avvärjt bråk och konflikter, ja också förhindrat upplopp.

Fem-terminers kurs i själavård

Inom kriminalvården satsades mycket på fortbildning av personalen och Ragnar insåg att kyrkorna behövde göra detsamma.
– Jag förstod att det skulle vara till fördel om också fängelsepräster, pastorer och diakoner var ännu mer professionella i sin roll. Jag fick utforma fortbildningen på egen hand men fick gott stöd från den Nav-kommitté som jag hade som referensgrupp. Vi tog fasta på det viktigaste området i vår tjänst, nämligen själavården.

I samverkan med S:t Lukas-stiftelsen utvecklade SKR en fem-terminers kurs i Enskild själavård för kriminalvården. Just själavården och samtalen är idag en bärande del i Nav-arbetet, men det har sett olika ut över tid. När Ragnar själv började som Nav-ledamot på 1970-talet, då han var pastor i en församling i Gävle, var uppdraget att fira gudstjänst på anstalten. Men Ragnar upplevde formerna för gudstjänstfirande som olämpliga.
– Att vara i en lokal där dubbeldörrarna öppnas och ett stort antal, ganska högljudda fångar väller in … det fungerade inte riktigt. Så jag föreslog att vi skulle utveckla mer av samtal och själavård.
–Men sedan kom en tid när efterfrågan fanns från de intagnas sida. Inte minst invandrare frågade, när de såg prästkragen: ”När blir det mässa?” Så då återupptogs gudstjänster och andakter på många håll.

Viktigt att skapa engagemang och förankring

En annan grundläggande uppgift har varit att hela tiden arbeta med att höja angelägenhetsgraden för den andliga vården, inåt kyrkorna såväl som gentemot kriminalvården. Tillsammans med regionala chefer anordnade SKR regionala Nav-konferenser med bra föreläsare och ämnen som var intressanta för både personal och fängelsepräster såsom; människosyn, mångfald och dialog, ickevåldets mekanismer.
– För mig var det viktigt i det dagliga arbetet att påvisa hur den andliga vården verkligen var relevant för all kriminalvård, säger Ragnar.

SKR samlade även regelbundet stiftsområdesvis alla kyrkornas medarbetare till träffar för att uppmuntra och vägleda varandra – en form av grupphandledning.
– Min ambition var även att vara ute på myndigheterna så mycket som möjligt för att se medarbetarna och för att förstå hur komplex deras roll faktiskt är, berättar Ragnar.

“Jag satt i fängelse och ni besökte mig”

Det är kanske inte vem som helst som passar att jobba som fängelsepräst/pastor. Vilka egenskaper behövs? Ragnar svarar genom att citera Jesus som säger ”Jag satt i fängelse och ni besökte mig” och understryker att det handlar om att tycka om människor. Verkligen vara intresserad. Enbart nyfikenhet och spänningen i att möta brottslingar kan aldrig vara en drivkraft – det genomskådas och förtroendet uteblir.

Ragnars personliga engagemang för arbetet inom kriminalvården började när han läste böcker av Olov Hartman, psalmförfattare, präst och tidigare direktor på Sigtunastiftelsen.
– Hans teologiska grundsyn är lite borttappad idag, men för mig betydde han oerhört mycket. Jag märkte hur han såg Kristus närvarande hos människorna.

– En tes som styrt mig är: Ingen människa kan förändra sin livssituation om inte den processen innehåller en medveten och fördjupad bearbetning av de existentiella frågorna.

Livsomvälvande retreater för långtidsdömda

Arbetet med livsåskådningskurserna på Gruvberget har varit en avgörande träningsplats anser Ragnar. Till Gruvbergets kursgård fick dömda fångar på väg tillbaka ut i samhället efter nästan helt avtjänat straff komma på utbildning, ibland tillsammans med familj eller andra anhöriga. En plats att finna vägen tillbaka ut till ett normalt liv.
– Det var viktiga kurser! En del av dem som kom dit var också genuint intresserade av att fördjupa sin tro.

Klosterprojektet på Kumlaanstalten

Ett resultat av kurserna på Gruvberget var Klosterprojektet på Kumla-anstalten, som blivit medialt uppmärksammat. Där öppnades en avdelning för att låta livstidsdömda och andra med långa fängelsestraff delta i 30-dagars retreater. Ragnar fick i det projektet möjlighet att bevisa riktigheten i sin grundläggande tes: att människor ska ges möjlighet att bearbeta existentiella frågor på djupet. För flera av de intagna har vistelsen i klostermiljön inneburit en vändpunkt i livet, flera har läst teologi och någon har efter avtjänat straff blivit pastor.

Idén föddes när Ragnar under några år arbetade som ledamot i den europeiska styrelsen för IPCA-Europa, International Prison Chaplains Association. Där utbyttes idéer och man lärde av exempel från olika länders kriminalvård. Ragnar snappade upp att några nunnor i Frankrike erbjöd helgretreater inne på fängelser.
– Jag tänkte att konceptet skulle kunna utvecklas. Vi skulle erbjuda en längre vistelse.
När han några år senare fick höra att Kumla-anstalten hade en ny avdelning som stod klar att tas i bruk, men att möjlighet fanns att ha annan verksamhet under en tid innan intagna skulle flytta in, återkom tanken på retreat. Han började ringa runt och testa tanken på olika präster. Många gillade idén, men hade inte möjlighet att ställa upp. Så fick han tips att ringa Truls Bernhold, då stiftsadjunkt i Karlstad.
– Han blev eld och lågor. En vecka senare hade han utformat ett förslag, och det presenterade vi för Kriminalvården.

Och de fick grönt ljus att göra en pilotverksamhet. Efter det första omgången 2001, som blev mycket lyckad, blev Klostret på Kumla en känd och etablerad verksamhet som pågick i 18 år. Intresseanmälningar att få delta kom från hela landet. Det var kö på att få komma dit. Under tystnad och enligt Ignatius av Loyolas välbeprövade form av Andliga övningar har omkring 1000 intagna levt i Kumla-klostret.
– Det kan vara tufft med 30 dagar, att möta sig själv och sina tankar. De flesta präster och pastorer klarar inte det. Men för de här killarna, som redan suttit så mycket i tystnad och med sina egna tankar, blir detta en positiv upplevelse.

Hösten 2018 stängde klostret. Kriminalvården uppgav att det inte avslutades, utan ”pausades” på grund av platsbristen på anstalten. Att klosterverksamheten inte ges förutsättningar att fortsätta är helt och hållet en politisk fråga anser Ragnar.
– Jag vet flera från Kriminalvården som protesterade. Men kyrkorna – de släppte det för lätt! Det borde vara mer opinionsbildning.

Han ger inte mycket för den brottsbekämpande politiken som förs idag. Ett samhälle som enbart straffar fångar är på väg in i en återvändsgränd.
– Det ska självklart bestraffas att begå brott, annars kan vi inte upprätthålla lag och ordning. Men ett samhälle kan och får inte enbart hämnas. Vad blir det då av vår människosyn? Det är förödande för samhället.
– Möjlighet till återupprättelse är den riktiga vägen. Det är min devis.

Text: Miriam Arrebäck