Advent – en tid av väntan och hopp

I söndags var det första söndagen i Advent, kyrkoårets första dag. I Sverige har detta blivit den kanske allra största kyrkdagen då människor strömmar till våra kyrkor för att bland annat sjunga de välkända psalmerna, Bereden väg, Hosianna, Gå Sion din konung att möta och så vidare.

Jag minns att min fröken i trean sa att advent betyder ”väntan”, vilket jag förstås trodde på ända tills jag kollade med pappa som också var präst och jag fick veta att det betyder ”ankomst”. Men det ligger ändå något i det som fröken sa och jag har tänkt mycket på det på senare år. Advent är ju en väntans tid på hans ankomst, han som kommer till oss som ett litet värnlöst barn i krubban, världens Frälsare.

På spanska heter ’att vänta’ esperar, ett ord som också betyder ’att hoppas’. Den här dubbelheten i det spanska verbet har lärt mig mycket om vad adventstiden handlar om. Advent som en väntans tid vill hjälpa oss att ställa in oss så att vi också i år kan ta emot julens stora gåva till oss människor. Ett sådant perspektiv rymmer mycket av allvar: blir Han som vi väntar centrum i våra förberedelser för julen?

Men Advent är också en tid då hoppet växer till i väntan på detta. För oss som lever med korta dagar långt uppe i norr tänds hoppets ljus både i våra kyrkor och i hemmens adventsstakar och adventsstjärnor och lyser upp vintermörket.  ”När vintermörket kring oss står, då gryr på nytt vårt kyrkoår”, sjunger vi i en av våra adventspsalmer. Hoppet talar också till oss i svåra stunder, ett hopp som bär oss genom svårigheterna

För fattiga människor både i vår närhet, men kanske framför allt i andra delar av vår värld blir hoppet särskilt levande: det var inte så här Gud ville ha det, han vill något annat med våra liv och så hämtar man kraft i en annan av söndagens texter: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig att frambära ett glädjebud för de fattiga.” (Luk 4:18)

Väntan i adventstid betyder inte att sitta med armarna i kors och vänta på att någon annan ska gripa in. Det är en aktiv väntan som innebär att vi själva gör något medan vi väntar.  Advent är en tid då vi kan stärkas i vårt hopp som gör det möjligt att se framtiden an utan att samtidigt glömma bort den vardag vi lever i idag. Det innebär att det med Guds nåd och våra egna initiativ är möjligt övervinna det svåra och vänta och hoppas på något nytt och större både i våra liv och för världen.

Så får vi börja ännu ett nytt kyrkoår med detta hopp i väntan på julens stora gåva: ”Hosianna … Välsignad är han som kommer i Herrens namn!”

/Olle Kristenson

Fortsätt läsa mer från oss