Lobby i Lobbyn, det är mycket vad detta handlar om här i FN-huset. Under förhandlingarna får man en liten bild – men egentligen ganska ringa – vartåt det lutar. Mellan mötena sker en massa små och större möten, för vår del handlar det till stor del om att uppmuntra delegater, inte minst de som representerar mindre stater, men också strategiskt valda delegater, att ta plats under förhandlingarna.
Ett kriterium för vår lobbyverksamhet är där det finns kyrkor och samfund som ställt sig bakom den ekumeniska kampanjen för ett starkt vapenhandelsavtal. I dag har Kyrkornas världsråd bland annat samtalat med delegater från Botswana och Den Heliga stolen (Vatikanstaten).
Jag har ätit en omöjlig sushi tillsammans med Sveriges delegationsledare, som starkt betonar civilorganisationernas möjlighet i nästa fas efter det beslut vi hoppas på; att implementera vapenhandelsavtalet. Där tänker jag att kyrkornas uppgift kan vara att stötta världens kyrkor i påverkansarbete till regeringar. Förutom att sushin var extremt svåräten (4 cm stora bitar. På tvären) uppskattade jag lunchen och samtalet. Hur kommer det att gå? Kommer vi nå målet ett tillräckligt starkt handelsavtal? Min lunchkamrat sa 50/50, med tillägget att det är inte så dåliga chanser som det låter i FN-sammanhang.
En mycket yvig sammanfattning är att de flesta Europeiska länder, Latinamerika och de Afrikanska länderna stöder ett starkt och tydligt avtal. Framför allt saknas USAs röst – än så länge. Faktum är att de är väldigt tysta under förhandlingen. Oroväckande? Indien och Kina är exempel på stater som inte stöder ett starkt avtal.
I skrivande stund blev det tid för Civilorganisationernas presentation – här är en kort resumé av vad ordförande för Control Arms sa:
”Sedan förhandlingarna avslutades utan beslut i juli 2012 har 355 000 människor förlorat livet i väpnat våld. Kostnaden av mänskligt liv är inte rimlig. Vi behöver ett starkt avtal, som inkluderar alla vapen, som tar hänsyn till mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Som gör skillnad, som räddar mänskligt liv. Därför uppmanar er till modigt beslut och kraftfullt avtal. Nu har ni chans att gör det rätta!”
Genom representanter från FNs nyaste medlemsland, Sydsudan, därefter Amnesty International, Oxfam m fl byts tekniska, ekonomiska och militära perspektiv ut mot att räkna kostnader med ett alltför svagt avtal, eller avsaknad av avtal, i förluster av mänskligt liv och kränkande av rättigheter. Behov av ett vapenavtal tecknas med mänskliga konturer. Jag tror fortfarande att det bästa är att smida alla vapen till plogbillar.
Scoutrörelsens grundare Baden-Powell upptäckte efter år inom militären att krig inte leder till fred. Nej, vägen till fred är fred. När i hela världen ska vi, i hela världen, på allvar börja vandra längs fredens väg? Jag tycker vi börjar med ett starkt globalt vapenhandelsavtal – ett första steg till en helig fred. Heja nu, världens länder!
/Karin Wiborn
