Olivträdet symboliserar fred och försoning

Tycker du om oliver? Det gör jag. Och jag tycker om olivträd. Det är något alldeles speciellt att strosa runt i en olivlund. De månghundraåriga trädstammarna hjälper mig att reflektera över tider som gått och tider som kommer, löven och frukterna talar om liv och kommande tider. Ungt och gammalt på samma gång.

Det är inte helt lätt att hålla liv i ett olivträd på våra breddgrader, men de hör i alla fall till en av mina favoritgåvor när något särskilt ska förmedlas. Under min tid i Baptistsamfundet överlämnade jag en ganska stor mängd olivträd till församlingar som firade 150 år. I våras till SKR:s personal som en uppmuntran i restriktionernas tid.

Olivkvisten har kommit att bli en symbol för fred. Den är också en symbol för nystart alltsedan duvan kom tillbaka till Noa med ett blad i näbben:

Om kvällen kom duvan tillbaka till Noa, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden
(1 Mos 8:11).

Just nu är det skördetid i Mellanöstern. Bara på Västbanken finns mer än tio miljoner olivträd, och i detta nu infaller den tid då unga och gamla, familjer och grannar, samlas för att bärga årets skörd. Inkomst för månader framöver. Det är en tid som brukar präglas av glädje, fest och samarbete. Hur blir det i år?

I normala fall är Kyrkornas världsråds ekumeniska följeslagare självklara deltagare i detta arbete. I år saknas de på grund av pandemin. Och det är inte bara arbetskraft som uteblir, utan också en internationell närvaro som bidrar till en lugnare skörd i ett oroligt och konfliktfyllt område. Många olivodlare har svårt att nå sin mark. Kanske måste en omväg tas på grund av vilka vägar som är tillåtna. Kanske måste en check-point passeras. Också i det brukar den internationella närvaron underlätta. I pandemins spår ökar otryggheten på färden till och under arbetets gång.

Jag vet att det Ekumeniska följeslagarprogrammet är en het potatis i det ekumeniska samtalet. Åh, vad jag önskar att det inte vore så! För vare sig du är pro det ena eller det andra så är livet svårt för vanliga människor på Västbanken. Föräldrar som vill försörja sina familjer. Barn med rätt till lek och utbildning, kvinnor och män som sliter för att få vardagen att gå ihop, och som bara vill att det ska vara säkert att leva. Alldeles vanliga familjer finns såklart på båda sidor. Människor som djupast sätt helt enkelt vill leva sina liv, fostra sina barn, vårda sina äldre och röra sig fritt och säkert, men det råder en ojämnvikt genom ockupationen. I år, när den läggs samman med pandemin, påverkas årets olivskörd mer än vanligt.

Olivträdet symboliserar fred och försoning. Den finns till exempel på FN:s flagga och emblem. Olivkvisten påminner oss om pånyttfödelse och nystart. Min bön är att årets olivskörd präglas av glädje och fest för våra systrar och bröder på Västbanken, men ännu mer att fred, försoning och att en ny tid kommer för alla som lever i det heliga landet. Så att landet kan bli helt.

Låt oss be med ord från Psaltaren 85:10-14 för årets olivskörd:
Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara.
De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land.
Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra.
Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen.
Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda.
Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred. Amen.

Karin Wiborn
Generalsekreterare

PS. Läs mer om kampanjen Peaceful Harvest DS.

Fortsätt läsa mer från oss