Söndagen den 17 september, då många protestantiska kyrkor i Sverige firade gudstjänst med tema enhet i Kristus, var jag på gudstjänst i Geghard Monastery i Armenien tillsammans med en grupp ungdomar från Sverige. Det var en särskild högtidsdag; det heliga korsets upphöjelse, vilket uppmärksammas alldeles särskilt av Armenisk Apostoliska kyrkan.
Vi är på ekumenisk pilgrimsresa och besöker många kyrkor och kloster från tidig kristen historia och vi möter ett gudstjänstliv som är hemma för några av oss, främmande för andra, och försöker samtidigt reflektera kring pilgrimens nyckelord. Så här långt har vi klarat av tystnad och andlighet. Vi är med om kulturmöte, som är som det ska; fascinerande och problematiskt. Än så länge har det mest varit fascinerande och välkomnande, det problematiska bär jag nog mest själv, som vill leda gruppen till reflektion och eftertanke i goda processer enligt svenskt folkrörelsemaner. Det är svårt eftersom programmet vi bjuds på är intensivt och överväldigande, just nu tänker jag att det är så här det är, lägger mina egna ambitioner åt sidan och gillar läget.
Vi är här på inbjudan av Armenisk apostoliska kyrkan i Sverige som under en tid har velat visa, särskilt unga människor, den skatt av kyrkor och liturgi som finns i deras kyrka. Gudstjänsten i Geghard Monastery var en upplevelse för alla sinnen. I en mörk kyrka, delvis uthuggen i en grotta, strilade ljuset in från ett högt fönster på den kvinnliga kören som genom fantastisk sång drev liturgin framåt i samspel med präst och diakon vid altaret. Klostret har rötter från 300-talet, huvudkapellet, där gudstjänsten firades, invigdes på 1200-talet. Efter gudstjänsten fick vi möjlighet att tala med en av prästerna för att förstå mer.
I närheten av klostret ligger Garnitemplet, en förkristen plats för tillbedjan av solguden Mihr, därför var pilgrimens nyckelord andlighet ett bra ord för dagen. Vad händer i mötet med andra uttryck för andlighet än det jag är van vid? Vad lär jag? Vad har den tradition jag lever i att bidra med?
Vi har också besökt minnesmärke över händelserna 1915 då 1,5 miljoner armenier förlorade livet, andra fick hjälp att fly, bland annat med hjälp av svenska missionsarbetaren Alma Johansson. Vi har deltagare med i gruppen med rötter i Armenien, och som genom olika vägar till Sverige finns bland oss på grund av folkmordet 1915. Det ger också ett perspektiv på att vara pilgrim.
Det är också omöjligt att inte tänka på människor som i just detta nu lever på flykt, sökande efter en fristad för sitt liv, pilgrimer som söker en trygg rastplats.
Vi lär oss mycket om en av SKRs medlemskyrkor, men också om ortodox och österländsk tro överlag, vi rör oss i kyrkor byggda i en tid för en odelad kyrka, vilket också känns utmanande i veckan då många svenska kyrkor i den protestantiska delen, Svenska kyrkan och flera frikyrkor, har läst texter och lyssnat till predikan om enhet i Kristus.
Min bön och förhoppning är, att den här resan för de fantastiska ungdomarna som är mina medresenärer, ska vara en inre resa såväl som en yttre, och att de möten vi får uppleva är en del av en större pilgrimsresa där våra kyrkor mer och mer växer samman till ett i Kristus.
/Karin Wiborn
