”Mitt senaste besök (i flyktinglägret) var dock inte för att övervaka situationen, utan för att träffa Zenah, mor till Murad Yusif Abu Ghazi (16 år), som blev dödad av israelisk militär.”
Så skriver Gazang Hussein, ekumenisk följeslagare, i sitt tredje resebrev från Hebron. Jag fick det i min maillåda häromdagen. Hon berättar vidare om situationen för Zenahs familj som påminner om den för många andra. Människor sörjer sina döda och skadade både på den palestinska och israeliska sidan.
Under 15 år har det funnits ekumeniska följeslagare på plats i Israel och Palestina. Från drygt 20 länder har medmänniskor kommit som under tre månader finns på plats för att genom sin närvaro uttrycka solidaritet med israeler och palestinier som med ickevåld som medel vill arbeta för fred och försoning. Iförda sina västar finns följeslagarna vid vägspärrar, följer barn till skolan, besöker familjer vars hem demolerats och bidrar på olika sätt för att upprätthålla internationell humanitär rätt. En ingrediens i det är gedigen dokumentation som sker i samarbete med olika FN-organ. Under sin tid i fält skriver de reserapporter, och efter sin återkomst till Sverige berättar man i olika samlingar om vad man sett och hört.
Jag har nu läst reserapporter under drygt sex år. Det Gazang berättar händer med jämna mellanrum. Situationen på marken har inte blivit bättre. Är det någon idé att hålla på?
Vi ställde oss den frågan när vi under förra veckan möttes i Geneve för det årliga mötet mellan Kyrkornas världsråd (som driver programmet) och de olika nationella koordinationerna som svarar för rekrytering, sändande och finansiering. Som vanligt var det ett möte där olika viljor och kulturer bröts men där överlåtelsen till solidaritet med människor i utsatt situation dominerade. Varför ska vi fortsätta skicka följeslagare? Därför att de efterfrågas av de som känner ett stöd från dem. ”Genom att ni finns här hos oss minskar övergreppen och genom era rapporter berättar ni för världen om vår situation.” Ungefär så säger såväl de kyrkliga ledare i Jerusalem som initierade programmet för femton år sen och de palestinier och israeler som upplever ett stöd i kampen. Denna sommar är det 50 år sedan det krig som ledde till att Västbanken ockuperades av Israel, något som är värt att uppmärksamma men knappast att fira. Som en 48-årig palestinier sa: ”När jag föddes var mitt land ockuperat, jag lever under ockupation och kommer förmodligen att dö utan frihet för mitt land.”
Följeslagarnas närvaro bidrar till hopp. Läs i Stens Högbergs senaste reserapport: https://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/stanna-kvar-vad-som-an-hander/
Det finns några som praktiserar solidarisk närvaro. De kyrkliga ledarna talar om att Gud lovat en rättvis fred. Detta är en konflikt med många drabbade. Kyrkornas världsråd skriver i sina uttalanden om fred och säkerhet för båda folken, både israeler och palestinier.
Tillsammans med nationella koordinatorer från över 20 länder förenades vi under förra veckan i bönen: “Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”. Och, efter läsning av ansökningar från drygt 40 personer och intervjuer igår med 14 av dem, utses idag de sju som under kommande sommar och höst ska vara ekumeniska följeslagare i Palestina och Israel.
PS. Läs gärna mer: https://foljeslagarprogrammet.se DS.
/Björn Cedersjö
