Ett samtal på “pilgrimshållplatsen” vid Petersplatsen med Josef Togan från Syrisk-Ortodoxa kyrkan.
Idag, på Sveriges nationaldag samlar jag intryck från två ekumeniska mötesplatser. I Lissabon samlade Europeiska kyrkokonferensen (KEK) de nationella rådens generalsekreterare för ett par dagars överläggning och erfarenhetsutbyte. Naturligtvis är arbetet för kristen enhet en central fråga, liksom hur olika det ekumeniska arbetet ser ut i olika länder.
I Sverige har vi ett kansli och kyrkorna har ett antal projekt för samverkan. I andra länder är ett generalsekreteraruppdrag ett ensamjobb, andra har inte någon arbetstid avsatt, utan ordförande i det kristna rådet representerar. Vi har tjugosex medlemskyrkor. Portugal, till exempel har fyra. Men vi är alla indragna i det kristna enhetsarbetet såväl som kyrkans kallelse i Europa idag. Den utmaning vi samtalade mest om är migration och integration, som också hänger samman med den främlingsfientlighet vi ser i Europa idag. Lissabons kardinal D. Manuel Clemente menade att vi måste gå mot en ”intermulticulturalism” där delande och gemensamt ansvar är lösningen för en god integration. Han sa att vi behöver börja en ny era och inför det behövs mycket kreativitet.
Jag åkte direkt från Lissabon till Rom. Sveriges kristna råds presidium var inbjudet av Stockholms katolska stift att delta i pilgrimsvallfärden med anledning av helgonförklaringen av Maria Elisabeth Hesselblad. Som alltid är det meningsfullt att mötas längs vägen. Vid ett pilgrimsstopp. Uppleva och erfara tillsammans och göra det kardinalen talade för; dela.
För min egen del känner jag det som jag rör vid enhetens hjärta när jag gästar en annan kyrkotradition och för ett ögonblick förstår hur stort det här är för mina systrar och bröder. Då blir det liksom stort för mig också. Jag kände glädje med alla Birgittasystrar som fyllde platserna. När jag såg biskop Anders tillsammans med påve Franciskus vid mässan blir också jag stolt och märkligt rörd. Biskopen är min vän och broder och jag kan bara föreställa mig vad det betyder för ”våra” katoliker.
Med mig har jag också funderingar kring helgon och helgonförklaring. Vad bär jag med mig för oförklarade helgon i min tradition? Förebilder och föredömen som har uträttat mirakel under sin levnad, och kanske också efter levnaden genom sitt föredöme som påverkar andra, till exempel mig?
Styrkt i anden av ekumeniska möten ber jag:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Karin Wiborn
