Fängelsepastor Susanne Rodmar håller en gudstjänst på Österåkersanstalten. Foto: Mikael Stjernberg
Österåkersanstalten i Roslagen är ett av landets 47 fängelser med säkerhetskategorisering 2 på en 3-gradig skala. Bakom höga betongmurar finns plats för 137 intagna där många rehabiliteras för sina grova missbruksproblem. En av dessa är Johan som nyligen fyllt 40 år. Hittills har han suttit inne tio år av sitt liv. Om en dryg månad är det muck efter det senaste straffet på 16 månader. Då ska Johan få möta sina två barn som han inte träffat på nästan tio månader.
Vi möts i det lilla kapellet som är en ombonad oas i jämförelse med den övriga grå miljön. Här finns en mänsklig känsla med färgglada ortodoxa ikoner och glasmålade fönster som för tankarna till ett vanligt kyrkorum. Här firas regelbundet gudstjänst och någon enstaka gång hålls en vigsel eller ett dop i kapellet.
– För mig är det veckans höjdpunkt när jag får komma till kapellet. Ljuständningen är viktigt för mig. Då kan jag sända en tanke till mina barn och mina nära som jag saknar. Detta är min enda kontakt med omvärlden eftersom jag inte fått något besök sedan jag låstes in, säger Johan.
Det finns cirka 150 präster, pastorer och diakoner som arbetar vid olika häkten och anstalter i landet. Kriminalvården har gett Sveriges kristna råd i uppdrag att utveckla och samordna den andliga vården vid samtliga anstalter och häkten. Varje intagen i svenska fängelser och på häkten ska enligt regeringsformen ”tillförsäkras religionsfrihet; frihet att ensam och tillsammans med andra utöva sin religion”.
– Här kan jag prata helt fritt om livets frågor och få höra andras tankar om vad som händer utanför murarna. Det har hjälpt mig att komma underfund med mycket här i livet, förklarar Johan.
–Trots att de är präster och pastorer så pratar vi inte bara om kristendomen, utan vi snackar lite allmänt också, säger Johan med ett leende. Samtidigt tar han en finsk pinne ur plåtlådan och dricker av det rykande kaffet.
En gång i veckan brukar Johan träffa någon av pastorerna eller prästen för enskilt samtal och någon gång i månaden går han på gudstjänsterna. Det är något som han aldrig missar. Runt storhelger, som jul, påsk och allhelgona är gudstjänsterna ett särskilt uppskattat inslag och blir ett avbrott och en möjlighet att koppla bort det inrutade livet på anstalten.
Susanne Rodmar är en av tre så kallade NAV-medarbetare (Andlig vård inom Kriminalvården) på Österåkersanstalten. Hon har sin bas inom Equmeniakyrkan och har arbetat med detta i 15 år.
– Jag trivs oerhört bra med mitt jobb och känner att jag är på rätt plats. Att arbeta som pastor på ett fängelse är annorlunda på många sätt jämfört med en vanlig församlingstjänst. Strikta restriktioner styr arbetet och mötet med våra ”gudstjänstbesökare”. Här byts ju dessutom ”församlingsmedlemmarna” regelbundet ut och inför varje ny dag vet jag inte vilka jag kommer att träffa. Utöver att ha enskilda samtal med de intagna och att ansvara för gudstjänsterna, samordnar Susanne arbetet med besöksgruppen som kommer varannan vecka med 4-5 personer.
– Det blir ofta avslappnade samtal runt fikabordet och i samband med besöksgruppen bjuder vi ibland in en gäst eller sångare. Runt jul och påsk pysslar vi också. Det ser ganska kul ut när stora starka killar sitter runt borden och klistrar med flörtkulor, säger Susanne med ett leende.
– En intern kan aldrig få ett ”nej” när den önskar ett samtal med en NAV-medarbetare. Det är en mänsklig rättighet. Många gånger är jag den enda kontakten som den intagne möter som inte har med Kriminalvården att göra. Detta gör att man får en väldigt speciell relation, förklarar Susanne.
Fredrik Thunberg, Kriminalvårdschef på Österåkersanstalten, berättar att NAV-verksamheten ger intagna andrum och ett forum för existentiella diskussioner, funderingar kring livs- och trosfrågor.
– Tillsammans med andra insatser för våra intagna såsom exempelvis programledare, psykologer och psykiatriker står för, har den andliga vården en mycket viktig roll, säger Fredrik Thunberg.
Fotnot: Johan är ett fingerat namn.
