Här har man länge byggt på höjden för att få plats, och för länge sedan nått smärtgränsen när det gäller mänskliga villkor. Bara det att lägren finns och har existerat sedan 1948, efter det som av palestinierna kallas "Nakba", katastrofen, då staten Israel bildades, och många palestinier tvingades iväg från sina hem och sin mark, är faktum som inte går att bortse från. De flesta i Balata härstammar från Jaffa och kommer huvudsakligen från tre olika, mycket stora släkter. På frågan varifrån de kommer svarar tonåringarna ganska självklart "Jaffa". Trots att både de själva, deras föräldrar och kanske också farföräldrar är födda i lägret.
 
Aisha som visar oss runt och berättar om villkoren här, säger att de flesta människor som bor i Balata bara ytterst sällan lämnar området. Skolor, affärer och läkare finns här, inte i tillräckligt stor utsträckning, men ändå är det så att de människor som bor här inte i onödan lämnar detta tätbefolkade område. Lekande barn, hushållsarbetande kvinnor och en stor del arbetslösa män i olika åldrar leker, går eller sitter i de smala gränderna dit solen aldrig når.

Det här har blivit ett "hemma" som ingen önskar sig. När man kom hit var det bara tillfälligt, och hoppet om att återvända till det riktiga "hemma", det egna, var starkt. Idag finns hoppet kvar hos en del, men tankarna om framtiden är mörka. En del säger att "det finns ingen framtid för oss."

På något motsägelsefullt sätt känner sig många människor säkrare inomhus på denna plats som de tvingats leva sitt liv på än någon annanstans. Nyheterna berättar om att militären ofta kommer in i lägret på de få breda gatorna kvällstid i sina stora otympliga fordon. Antalet arresterade är högt.  Så fort mörkret kommer flyttar livet inomhus.
 
I tre månader har jag nu varit i Palestina.
Jag har haft förmånen att få möta människor som delat med sig och berättat något om sina liv och sin vardag. Jag har fått höra och se en liten glimt av det som formar människors liv här. Att inte kunna röra sig fritt, inte kunna planera sitt liv, att hotas av att huset ska rivas, att känna maktlöshet och dessutom den ständiga bristen på pengar. Allt hör ihop med ockupationen. Frågorna om när och hur en förändring ska bli möjlig har ingen något riktigt svar på.

Jag har fått värma mig vid eldar både utomhus och inomhus där olivkvistarna gett både ljus och värme. Jag har fått äta frukost med nybakat bröd, nygjord ost och yoghurt utomhus i solen tillsammans med andra kvinnor. Vi har pratat om oron för barnen och framtiden, om hur kvinnor och män lever tillsammans.

Palestinier har talat om sin maktlöshet och jag har fått känna av min egen. Jag trodde inte att jag skulle kunna förändra något, vem vore jag väl då. Men jag har varit här och jag har fått se. Jag har fått vara en del av något större och för det är jag tacksam.

Jag tror att varje människa bär på en förmåga att kunna förändra, både sitt eget liv och andra sammanhang. När det gäller just detta, ockupationen av Palestina, behöver vi vara många som påtalar vikten av förändring, som använder det mod vi alla är utrustade med till att förändra och påverka det vi kan, var och en. Att bara acceptera situationen är otänkbart.
 
Jag återkommer ofta till Sinnesrobönen. Bönens inledande ord inleder också detta brev. För mig handlar den om vår egen del, hur vi lever vårt liv så vi kan se oss själva och andra i ögonen. Att acceptera vissa saker och att inte under några omständigheter acceptera annat. Den går att tillämpa på det mesta i livet när det gäller relationer, alkoholvanor, vardag, politik, villkor och omständigheter. Men vi får aldrig sluta ställa frågorna och aldrig acceptera de enkla svaren. Det tar jag med mig hem.

Yanoun, januari 2009
Carina Åstrand