"Du som står här har valt sida", säger Juval. "Det är enkelt att hålla på den underlägsne, men vi lider också. Du måste bo här i tio år för att förstå och uppleva den israeliska armen, bo i Sederot samt i Jenin för att förstå det här", säger Juvval. Jag försöker säga att jag vill förstå deras perspektiv med, men de ser skeptiska ut.

Jag träffar David på bussen till Tel Aviv. Han pekar på min guide där det står Israel & de palestinska territorierna. Du kan ta bort det sista namnet, säger han. Allt är Israel och Palestina är bara ett påfund som det sovjetiska ledarskapet uppfann. Samtidigt berättar han om hur han kom till Israel från Lettland och hur både han och hans söner tjänstgjort i armen. Jag inflikar försiktigt att enligt internationell rätt är Palestina ett ockuperat territorium och undrar vad han tycker om det. Internationell rätt är bara för länder i Europa som inte har varit i krig på länge. "Jag tror på den starkes rätt", säger David. 

Innan och under det 22 dagar långa Gazakriget vid årsskiftet 2008-2009 landade ibland 60 hemgjorda raketer om dagen i staden Sderot öster om Gaza. Invånarna var konstant rädda för sig själva, sina barn och släktingar. Efter en del diplomatiska försök gick den israeliska armen in för att kväsa raketattackerna. Jag kommer inte att gå in på kriget som enligt FN:s speciella utredare bröt mot krigets lagar på ett antal punkter. [1] I Sderot har den israeliska regeringen spenderat miljoner på att utrusta varje hus, busshållplats och lekplats med bombsäkra rum, berättar Norika. "Än så länge har de inte lagt ett öre på att bygga en relation mellan människor som bor i Gaza och i byar i närheten av Gaza, därför startade vi The Other Voice. Vi i Sderot kan inte träffa dem personligen, men det går att göra det via telefon, vilket är bättre än ingen kontakt", berättar Norika.

På Kibbutz Metzer två mil norr om Tulkarem som ligger precis vid den Gröna linjen [2] och därmed precis vid muren på den israeliska sidan berättar Don Avatil att man fortfarande har utbyte med byarna i närheten inne på Västbanken, men att nuförtiden är det nästan omöjligt att skapa några relationer eftersom man måste söka speciella tillstånd av den israeliska militären för att träffas. Till exempel försökte kibbutzen och den närliggande palestinska byn Qaffin odla ekologiska örter gemensamt i ett gemensamt projekt i Sömzonen. Sömzonen är den delen av palestinskt land som ligger på västra sidan av muren, det vill säga mellan muren och den Gröna linjen. Det gick dock inte på grund av att palestinska produkter måste passera en vägspärr för att få säljas i Israel och det går inte här för landet ligger på fel sida, berättar Don uppgivet.

Jag har träffat och pratat med ett flertal israeler och precis som i Palestina har man olika idéer om samexistensen mellan israeler och palestinier. De israeler jag träffat uttrycker alla hur utsatta Israel är i regionen, speciellt från Iran. Rädslan verkar vara genuin och när jag till exempel nämner något som jag tycker verkar vara orättvist på Västbanken är försvaret ofta behovet av militär närvaro för Israels säkerhet. Vikten av en stark militär som kan beskydda dem hänger starkt ihop med många israelers identitet. [3]

Militären är inte bara närvarande på Västbanken. Inuti Israel ser man ungdomar i uniform på väg eller ifrån en militärbas, ofta med en automatkarbin över bröstet. Den israeliska organisationen New Profile arbetar med ungdomar som inte vill göra värnplikt av moraliska skäl, vilket kan vara svårt att genomföra utan hjälp för det finns ingen öppen information om hur man ska gå tillväga. Regeringen har försökt stänga organisationen vid ett flertal tillfällen, men misslyckats, berättar Ruth Hiller. Hon visar i en utställning hur militarismen utvecklas i Israel och där till exempel stridsplan och ubåtar blir en del av den offentliga konsten eller där företag använder militära stereotyper i sin reklam.

När man pratar om Israel är det viktigt att minnas att landet är en demokrati. Den regering som nu har makten är vald och majoriteten av befolkningen står bakom den. Det innebär dock inte att alla nödvändigtvis är insatta i vad som pågår på Västbanken eller i Gaza eller ens har varit där annat än som militär. Kanske kan man likna det med att de flesta etniskt svenska inte reser ut till storstädernas förorter i Sverige. Situationen på Västbanken är betydligt värre, men kanske kan samma psykologiska avstånd kännas igen. Det är fullt möjligt för israeler att resa på Västbanken, men det står en mur i vägen och man måste åka igenom vissa vägspärrar för att komma dit. Det finns dock områden på Västbanken dit israeler inte får åka. [4]

Det är också viktigt att förstå att det finns grupper i Israel som arbetar för att överbrygga dessa barriärer varav jag nämnt några ovan. Men om dessa grupper inte lyckas mobilisera en större del av israelerna mot en positiv fredssträvan, tror jag inte fredsinitiativet kommer att komma ifrån den israeliska sidan.  

Tulkarem, mars 2010
Per Örlander  

[1] Human Rights in Palestine and other occupied Arab territories. Rapport från the United Nations fact finding mission on the Gaza conflict. 15 september 2009.
[2] Den Gröna linjen representerar den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Västbanken utefter 1949-års vapenstilleståndsavtal mellan Israel och Jordanien.
[3] The Radical Social Scientists and Israeli Militarism Israel Studies - Volume 1, Number 2, Fall 1996, pp. 230-266.
[4] Västbanken är indelad i tre olika områden sedan Osloavtalet 1993. A områden kontrolleras av palestinier och är förbjudna för israeler medans B och C områden i praktiken styrs av den israeliska militären och utgör ca 80% av hela Västbanken. A områden är framförallt de stora städerna vilket inkluderar Tulkarem.  

Bilden: Röda skyltar som denna ser man runt Tulkarem och andra stora städer på Västbanken.