När jag vill vara optimistisk tänker jag på alla de israeler och alla de palestinier som genom ord och handlingar, såväl som i det tysta, säger att vi har fått nog. Det finns ingen framtid i konflikt och ockupation för våra barn, vi vill ha fred. Nu! Det här brevet skall handla om dem. De som genom sitt mod och sin styrka gör att fred och samförstånd fortfarande är möjliga mål.

Ahmed Al-Khatib fick bli tolv år gammal. Han sköts till döds i av israelisk militär i Jenin i förra veckan, under den muslimska festen Aid al-Fattr som markerar slutet på fastemånaden Ramadan. Han sköts rätt genom huvudet, på öppen gata, av soldater som misstog hans leksaksgevär för ett riktigt. I två dagar kämpade pojken förgäves för sitt liv på det israeliska sjukhuset i Haifa. I lördags avled Ahmed. Samma dag fick likaledes tolvåriga israeliska flickan Sama Gadban Ahmeds hjärta transplanterat. Två israeliska pojkar, fem år gamla, fick en ny chans med Ahmeds lunga och njure. 4-åriga Sara fick också en lunga. Totalt lever Ahmeds organ vidare i fem olika israeler och en palestinier.
- "I don't mind seeing the organs in an Israeli or a Palestinian. In our religion, God allows us to give organs to another person and it doesn't matter who the person is. I hope the donations will send a message of peace to Israelis and Palestinians.", säger Jamal, Ahmeds far till tidningen Ha'aretz.

Förlåtelse. Respekt för den nästes liv. Kärlek till sina medmänniskor. Det är centrala begrepp i samtliga av de tre stora religionerna i det Heliga landet. Sällan tror jag att jag har hört eller sett någon manifestera det så tydligt som Jamal Al-Khatib. Halas! Yesh Gvul! Vi är alla medmänniskor och vi vill ha fred nu!

Yesh Gvul är också en israelisk fredsorganisation som bildades 1982 efter de israeliska attackerna mot Libanon. En del soldater fick order som de helt enkelt inte kunde leva med, de vägrade. Deras nätverk är inte partipolitiskt. De kommer från alla partier. De flesta vägrar inte värnplikt. De flesta vill försvara sitt land och tjänstgöra i värnpliktsarmén, men de vill inte trakassera civilbefolkning, delta i agressionskrig eller ockupera främmande land.

En liknande organisation är Shovrim Shtika, eller Breaking the Silence. Shovrim Shtika består av soldater, varav en stor del är officerare, som har tjänstgjort i de ockuperade territorierna. De berättar om order de fått, order de givit, handlingar de har utfört. Som till exempel Yael, som tjänstgjorde vid en checkpoint på Västbanken 2002. Dagen efter att
palestinska terrorister dödade sex israeler i en checkpoint fick de order om en hämndaktion. De skulle "ta sex av deras". De fick order om att skjuta ihjäl sex palestinska polismän. Han berättar på hemsidan www.breakingthesilence.org.il hur hans avdelning dödade tre obeväpnade palestinska polismän:

"I think we hit one in the shoulder and one in the leg, or something like it, and they escaped. So we continued (shooting). I should add: I shot one in the head as he was running while another one was crawling behind. We got up and started chasing them. It was... really... I really enjoyed it. It was the first time (in my experience) that we were in an ‘advance...storm...´ situation, like in our training exercises. And we acted flawlessly. We performed superbly. And then he (one of the policemen?) ran and we continued to advance. He entered one of the corrugated sheet metal sheds and the four of us sprayed the shed with bullets. A gas cylinder there exploded and everything around caught fire... fire... fire... Meanwhile we had a killed policeman, another one in this burning inferno, and a third one, escaping. We ran after him into a graveyard, or something like a graveyard, stood on the surrounding wall and shot at him. We killed him too..."

Organisationer som Yesh Gvul och Breaking the Silence spelar en stor och viktig roll i det israeliska samhället. De är inga galna "leftists", vilket brukar vara det israeliska standardargumentet mot fredsrörelsen. De är vanliga israeliska ungdomar som berättar hur det ser ut i de ockuperade territorierna. Man ska komma ihåg att de flesta israeler inte rör sig på Västbanken alls, utom i de fall de reser till bosättningar på bosättarvägar, vilket de vanligtvis inte heller gör. De vet inte vad som händer på Västbanken lika lite som jag visste det innan jag åkte hit. Många vill heller inte veta.

Visst spelar det internationella samfundets inställning stor roll, visst spelar palestiniernas handlingar roll, men jag tror att det är framför allt i Israel bland den israeliska allmänheten som framtidens agenda bestäms. Och när jag vill vara optimist så tycker jag mig se att även israelerna har fått nog. Yesh Gvul och Breaking the Silence räknar sina medlemmar och sympatisörer i tusental och enligt The Peace Index, opinionsmätningar varje fredag publicerade i Ha'aretz, ökar antalet israeler som vill att Israel drar sig tillbaka från de ockuperade territorierna. Och som en annan Yael, Yael i Yesh Gvul, säger: "Det är vår framtid det gäller ändå. Vi börjar inse att så länge vi är kvar på Västbanken så kommer vi aldrig att kunna känna oss säkra".

Samtidigt skall man var ärlig. Klyftan i det israeliska samhället mellan så kallade "retro-jews", de konservativa och ortodoxt religiösa, och "metro-jews", de oftast unga, sekulariserade storstadsisraelerna bara ökar. Israelisk inrikespolitik fullständigt brinner under den konflikten.

I dagarna minns israelerna 10-årsdagen av mordet på Yitzhak Rabin och palestinierna minns ettårsdagen av Arafats död. De två Nobelpristagarna. Och enligt mig förmodligen världshistoriens mest oförtjänta fredspristagare. Utan att gå in närmare i detalj på dessa herrar, men några duvor var de knappast, så har de trots allt lämnat någon form av arv efter sig - att denna konflikt måste lösas genom dialog. Idag har vi en israelisk ledare i Ariel Sharon som så vitt jag kan se inte är ett dugg intresserad av dialog. En ledare som föredrar unilateralitet före bilateralitet. Så sa till exempel Sharons främste rådgivare och en av männen bakom Gazauttåget, Dov Weissglas, följande i Ha'aretz i oktober 2004:

"The significance of the 'disengagement' plan is the freezing of the peace process (...) when you freeze that process, you prevent the establishment of a Palestinian state, and you prevent a discussion on the refugees, the borders and Jerusalem. Effectively, this whole package called the Palestinian state, with all that it entails, has been removed indefinitely from our agenda. And all this with authority and permission. All with a presidential blessing and the ratification of both houses of Congress".

Samtidigt är PA, de palestinska myndigheterna, just precis så tandlösa som de skapades att vara. Som det ser ut nu ser jag på ena sidan en aktör som kan men inte vill och på andra sidan en som i bästa fall vill men inte kan. Vem gynnar det?

Ändå måste jag tillåta mig att vara positiv. Just nu föds den tredje generationen ockuperade och ockupanter. De växer upp i ett samhälle som ofta är mindre kategoriskt i sitt fördömande av den andra sidan och de växer upp i ett samhälle som är trött och slitet efter generationer av spänningar och konflikt. Förmodligen kommer det att hållas val på båda sidor under vårvintern. Förhoppningsvis tar de två folken sina drömmar om fred och trygghet med sig till valurnorna. Under tiden ser vi Följeslagare som en av våra huvuduppgifter att stötta alla Jamaler och Yaeler i Israel och Palestina i deras kamp för en rättvis och säker fred mellan deras två folk. Vi håller tummarna så att de vitnar för att ingenting skall antända den krutdurk som området är och vi söker tröst i kommande generationer och kommande värderingar som dessa. I dagarna var jag i Tel Aviv för att ta del i en stor manifestation för fred tillsammans med israeliska vänner och ett sexsiffrigt antal andra israeler. Jag fick se ett folk som har fått nog, ett folk som vill ha fred, ett folk som vill ha en framtid.

För att slutligen citera Hanna Knaz, en israelisk läkare som jag mötte i byn Al Lubban på Västbanken. Hon och hennes kollegor i Läkare för mänskliga rättigheter åker varje lördag, på sin lediga dag, till palestinska byar med läkare och läkemedel. "När våra ledare inte tar ansvar för sina handlingar mot det palestinska folket måste vi vanliga israeler visa att vi bryr oss, att vi ser vad som händer och att vi judar är ett folk som söker fred."

Halas! Yesh Gvul! Vansinnet måste ta slut.

Ramallah, 17 november 2005
Henrik Fröjmark