Vi startar med Johanna, min kollega i Tulkarem och hennes stukade fot. Det är den som gör att jag på fredagen måste åka de dryga sex milen från Jerusalem till Tulkarem på nordvärsta Västbanken. Jag skall bara ta bussen från Jerusalem till Qalandia och därifrån ta en minibusstaxi till Tulkarem får jag höra. Det tar en och en halv timme. Bra.

Två timmar senare står jag fortfarande i Qalandia, checkpointen mellan norra Jerusalem och Västbanken. Framför mig drar kriget fram i form av ett knappt 20-tal militärjeepar och pansarfordon. På hustak och kullar posteras krypskyttar ut medan andra gräver skyttegravar och rullar ut taggtråd. Qalandia är stängt. Det är ingen som säger det, men det är ganska uppenbart. En palestinsk man trycker in mig i en taxi och skriker "Go! Go! No good, no good! You go to Jaba." Jag har ingen aning om var Jaba ligger men jag kan inte annat än hålla med om lägesanalysen. No good.

Det är här palestiniern som inte ville dricka soldatens urin kommer in i bilden. Dagen innan vägrade en av soldaterna att släppa igenom Yousef Abu Adi, 29, till Jerusalem. Han hade fel ID-kort, det gröna västbankspasset, han hade fel ålder, han var en säkerhetsrisk i ljuset av självmordsdådet dagarna innan. Men soldaten, Nir Kahane, 20, kunde göra ett undantag. Bara mannen drack ett glas av hans urin (hur detta skulle göra honom till mindre av en säkerhetsrisk förtäljer inte historien). I vredesmod hade Yousuf återvänt till Nir med en kniv med vilken han högg ihjäl honom. Är detta sant? Det vet jag inte, men det finns hundratals vittnen i alla fall. Att Nir Kahane mördades står dock helt klart. Därför stängdes Qalandia. Därför tvingade krypskyttar och pansarfordon in mig i en taxi. Åt helt fel håll. Ändå betalar jag tacksamt ett hutlöst överpris när jag kliver ut på en grushög någonstans i Mellanöstern. Någon taxi till Tulkarem finns inte vid grushögen, dock en hel del israelisk militär och ett försvarligt antal sura palestinier.

Fem timmar senare är jag framme i Tulkarem. Fem timmar, tre taxibilar och sex checkpoints senare. Vid två av dessa tvingades jag och chauffören under vapenhot ut ur bilen, med händerna över huvudet, för att långsamt närma oss den rökande 18-åriga soldaten 50 meter längre fram. Vid en av dessa förlöjligar soldaten min palestinska chaufförs dåliga engelska, på lika dålig engelska, under ackompanjemang av apljud. "Tulkarem is closed." Får jag veta. Det är här själmordsbombaren i Netanya kommer in i bilden. Han kom visserligen inte från själva Tulkarem, hade ingenting med Tulkarem att göra, men för säkerhets skull stängdes ändå Tulkarem. Man kan nämligen göra sånt på Västbanken. Stänga städer. Med murar och grindar, soldater och checkpoints, kan man hålla 50 000 människor i husarrest. Eller 400 000, som i fallet med Nablus.

"Tulkarem is closed, I say. Because boom-boom." Soldaten verkar inte vilja ge med sig, men tillägger för säkerhets skull. "Why you go anyway? Only arabs in Tulkarem." Med internationellt pass har man dock vissa fördelar. Man kan kosta på sig att vara envis, man kan ringa lite och man kan tjata sig in. Ibland i alla fall. Den här gången gick det. Bara en checkpoint kvar enligt chauffören. Vi rullar fram i mörkret mot checkpointen med strålkastare lysandes i ansiktet. "Welcome! Where you go? Tulkarem? Okey, welcome. Good night!" Han vill inte ens se passet. Den enskilde soldaten är alltid kung i sitt eget rike. Han bestämmer själv, så det gäller att ha tur. Så sju timmar efter att jag startade från Jerusalem var jag framme hos Johanna, som på grund av våra säkerhetsbestämmelser inte kan vara ensam på placeringen över natten. Snitthastigheten får jag till cirka 9 kilometer i timmen.

Mission accomplished. Nu var det bara att åka tillbaka till Ramallah dagen efter. Vi är sju passagerare i minibussen, men säkert 30 personer till är involverade i en hetsig diskussion på busstationen i Tulkarem. Hur skall man bäst ta sig ut är temat. Det visar sig nämligen att komma in var lätt. Ut är betydligt värre. Mina reskamrater samlar gemensamt ihop sig till cirka 40 engelska glosor. Tillsammans med min usla arabiska har vi ett gemensamt språk på kanske 80 ord. Jag får veta att det skall bli mycket svårt att komma till Ramallah. Soldater överallt. "Fi machsum, fi machsum." Det finns checkpoints, det finns checkpoints. Jag får också veta att det är upp till Gud om vi lyckas, men chauffören är den bästa i Tulkarem, så Gud har i alla fall god hjälp idag. Efter en kvarts normal resa börjar det något mindre normala resandet då vi svänger upp på en liten gårdsplan strax söder om Tulkarem. Ett kort och lågmält rådslag mellan chauffören och alla passagerare utom en, den utländske pajasen, och sedan hoppar vi ur bilen och chauffören drar iväg. Abu Karim, som står för 30, och därmed majoriteten av de engelska glosorna tar mig under sina vingar. Hans briefing är kort och kärnfull: "Now walk."

Vi hjälper varandra över staket och lerpölar, kryssar mellan åsnor och får och befinner oss snart på en liten kulle ovanför en stor väg. En av männen utses till utkik och smyger fram mot vägen. Varje gång en israelisk jeep åker förbi där nere väser han åt oss. Abu Karim översätter, "Hello Inglesi. Occupation car. Down." För att liksom understryka drar han mig i armen vänligt men bestämt. Efter kanske en kvart ringer utkikens mobil. Nu är det dags att springa, Guds lilla chaufför kommer susande runt kröken. Ner för slänten, in med bagaget och iväg. Efter ett par kilometer är det dags igen. Ut ur bilen, en promenad i bergen, orolig väntan bland nyfikna får och sedan, på given signal en kort språngmarsch till bilen som kommer gasande runt hörnet. Uppenbarligen kan Guds lilla chaufför ta sig igenom checkpointsen utan passagerare. Jag har ingen aning om vilka lögner han tutar i soldaterna för att komma igenom, men det gör han i varje fall.

Ingen i bilen skrattar. Samtalet som då och då förs är sammanbitet och lågmält. Dessa män reser med höga insatser. Åker de fast väntar timmar och åter timmar i väntan på att bli tillbakaskickade till Tulkarem. I bästa fall. I värsta fall? Ja, vem vet? Palestinierna har sett så många "värsta fall". De har blivit arresterade, slagna och bötfällda. De har blivit förödmjukade och förhörda, ibland till och med torterade för att ha varit på "fel" plats inom sitt eget land.

Efter ett tag kör vi ut i vägrenen och fortsätter ut på vad jag normalt skulle dra mig för att kalla en åker, ännu mindre en väg. Den tyska minibussen imponerar när den tålmodigt maler sig igenom några hundra meter övergivet jordbruk för att sedan ta sig upp på en stening bergsväg som svenska bönder skulle få djurskyddsmyndigheten efter sig om de lät sina kor ens titta på, ännu mindre gå på. Efter ett tag bär det brant, brant uppför och vi får alla gå ur bilen och hjälpa tysk ingenjörskonst lite på traven genom att putta på där bak. Landskapet är bedövande vackert, täckningen i mobilnätet obefintlig och jag plockar en grapefrukt bara för att ha plockat en grapefrukt i strålande solsken gåendes bredvid en taxi bland soldater och får i ett ockuperat land den 9: e december, medan snön troligtvis faller i Uppsala. Mannen snett framför mig passar på att rulla ut sin matta och be. Vi andra väntar snällt. Jag är onekligen mycket, mycket långt hemifrån.

Efter knappa tre timmar har vi kommit till byn Azzoun får jag veta. På kartan här hemma konstaterar jag att Azzoun ligger cirka en och en halv mil söder om Tulkarem. Det är tydligen ett gott tecken att vi kommit så långt enligt Abu Karim. Nu skall vi bara ta oss igenom ett område med bosättningar. På smala asfaltvägar kommer Guds lille chaufför upp i nästan 120 km/h när vi susar förbi långa rader med prydliga hus och trädgårdar samt en skylt som anger hastighetsbegränsningen till 60. Eftersom det är lördag och sabbat är vi ensamma på vägarna här, men insatsen är fortfarnde hög. Här får en palestinsk taxi verkligen inte åka. Blir vi stoppade har polisen möjlighet att konfiskera bilen. Vi är alla lättade när vi till slut kör igenom en obemannad checkpoint in i den palestinska byn Kafr Dik.

Klockan är strax efter tre då vi rullar in i Ramallah. Vi har varit på väg i fyra timmar och jag har sett delar av världen som jag garanterar att ytterst få svenskar har sett. Vi skakar alla glatt hand med varandra när vi stapplar ut ur taxin. Gud gjorde uppenbarligen sitt jobb idag. Vi har inte sett en enda checkpoint, knappt ens en soldat. Guds lille chaufför tar dock bra betalt för detta, men han är värd varenda shekel. Jag kom inte bara hem, jag fick en resa att alltid minnas. Jag kommer aldrig glömma oron och stressen bland mina medpassagerare. Aldrig glömma den värme och gemenskap som fanns där trots språk och kulturbarriärer. Jag kommer aldrig mer att kunna blunda för att ett helt folk inte kan röra sig fritt i sitt eget land. Att vuxna människors öde ligger helt i händerna på enskilda soldater. Jag kan helt enkelt inte glömma, för deras upplevelser är nu mina.

Jag önskar att jag kunde säga att det var en saga, men jag är rädd för att det inte är det. Jag är rädd för att min historia handlar om en ganska vanlig dag på Västbanken.

17 december 2005
Henrik Fröjmark