Ekumeniska
följeslagarprogrammet i Palestina och Israel 172 99 Sundbyberg 08-453 68 00 |
"Vi vill bara överleva och försöka ha ett så normalt liv som möjligt," säger M, en 23-årig kristen palestinier med israeliskt medborgarskap. Han är född och uppväxt i Jerusalem och jobbar på ett av de många hotell vi följeslagare har bott på under vår evakuering från Västbanken. Jag frågar honom hur det känns att vara kristen israelisk palestinier. "Vi hör inte hemma någonstans. Varken muslimer eller judar behandlar oss väl. Det känns som om alla hatar oss och vi inte tillhör någon sida. Som tur är har jag israeliskt medborgarskap så jag har i alla fall vissa rättigheter och kan röra mig fritt."
När han fyllde 18 bestämde han sig för att gå med i den israeliska armén. I tre år var han utplacerad på olika ställen på Västbanken och Gaza. Eftersom han är arab så fick han aldrig vara ute vid vägspärrarna och kontrollera palestiniernas ID-kort, eftersom "de visste att jag som arab skulle hjälpa palestinierna och släppa förbi de som inte hade de rätta tillstånden." Han fick därför sitta framför datorn och hålla radiokontakten med commandern. Han såg mycket hemskheter med samtidigt hävdar han att det var bra i armén då alla är där på samma villkor och alla behandlas lika.
A föddes i Jerusalem för nästan sextio år sedan. Som ung man flyttade han till England för att studera. Han blev så småningom kvar ett bra tag då han gifte sig och fick en tjänst som professor på ett engelskt universitet. Under "Osloåren" då fredsavtalen mellan Rabin och Arafat skrevs under i Oslo bestämde han sig för att flytta hem för att göra något för sitt land. De senaste 13 åren har han bott i Jerusalem på ett turistvisum som han måste förnya var tredje månad. Även om han har ett födelsebevis på att han är född i Jerusalem har han ännu inte lyckats få ett palestinskt ID-kort. Det är den israeliska staten som förser palestinierna med ID-kort och de håller fortfarande på att "utreda och undersöka hans fall." Nu har han dessutom gift om sig med en israelisk arabisk kvinna från Haifa, vars 6-åriga son han har lyckats adoptera. Den senaste gången han kom in i landet fick han inte ens ett turistvisum utan ett löst papper på vilket det stod att han är under utredning och inte får lämna landet. Om han gör det kommer han aldrig få återvända. Han har därför fått ställa in sina tjänsteresor till Sydafrika, Turkiet och Sverige. Han lever nu i väntan på att Israel ska bestämma hans juridiska identitet. Den första gången jag träffade K bar hon slöja. När jag träffade henne en månad senare hade hon utsläppt hår. "Ja, jag provade på att bära slöja i några veckor men jag tyckte inte om det så en dag tog jag av den," säger hon med ett skratt. K är 26 år, ogift och fortfarande bosatt i sin födelseby en halvtimma utanför Ramallah. De senaste åren har hon hoppat från jobb till jobb för att ingen arbetsgivare erbjuder fast anställning längre. För några år sedan fick hon kontakt med en judisk man bosatt i Israel. De träffades aldrig men pratade ofta i telefon. Den andra intifadan hade precis brutit ut och de delade historier om hur detta påverkade dem personligen. "Jag tyckte det var viktigt att få höra den andra sidan; vad de talar om och hur konflikten porträtteras helt annorlunda av dem. Men efter ett tag orkade jag inte med längre. Det kändes som om jag inte kunde berätta hela sanningen, jag var ständigt på min vakt och kunde inte avslöja min identitet. Jag var rädd att någon kunde lyssna av vårt samtal och komma och straffa mig eller min familj. Därför bytte jag telefonnummer och har inte hört från honom sen dess." Tre palestinier, tre historier, tre olika världar. Ju fler man frågar desto mer kommer man underfund med vilka otroliga förhållanden palestinier lever under och vilka verkligheter de dagligen tampas med. Och detta är bara tre vanliga historier från individer jag har talat lite extra med i de relativt välbärgade städerna Jerusalem och Ramallah. Om man tar sig ut till exempelvis Nablus, Tulkarm, Jenin eller Hebron kan man få höra om en helt annorlunda verklighet. Ramallah, 24 februari 2006 |
